Nervös i Palestina

Jan Arnald ser något som inte kan kallas teater

TEATER
Kristina Lugn i "Lugn i Palestina".
Foto: Roger Stenberg
Kristina Lugn i "Lugn i Palestina".

Teater och teater. Kristina Lugns framträdande Lugn i Palestina på Dramatens minsta scen, nyomdöpt till Tornrummet, kan inte med bästa vilja kallas teater. Dessutom får titeln betecknas som missvisande – den skulle snarare lyda ”Nervös i Palestina”. I alla fall på premiären.

Det handlar helt enkelt om Kristina Lugns reseberättelse från Palestina. Hon har uppsökt sin barndoms mytologiserade Heliga Land och inte bara fått de sista resterna av illusioner raserade, utan, berättar hon, egentligen hela sitt författarskap.

Tanken var att hon skulle resa till Palestina för att få uppslag till en pjäs. Men inte bara det visade sig bli omöjligt – hela hennes stil och skrivmanér fick ett grundskott av upplevelserna. Det blev omöjligt att skriva pjäsen. Och det verkar som om det överhuvudtaget kommer att bli rätt svårt att skriva under den närmaste tiden.

Det vi möter på scenen är egentligen mycket modigt. Det är en författare som sitter och erkänner att hon inte kan skriva längre. Att upplevelserna har trängt så djupt in under huden på henne att de har ryckt undan marken under hennes fötter. Det är det som faktiskt sker på scenen, och visst är det gripande. På ett plan.

Det finns så mycket sympatiskt i det här anslaget att det är svårt att bli så arg som man borde bli, inte på Kristina Lugn utan på Dramaten. Det som möter är nämligen ett illa förberett och illa utfört framträdande utan antydan till dramaturgi. Det saknar allt som skulle berättiga det till en plats på nationalscenen, för att inte tala om hundraåttio kronor i biljettpris.

Jag är övertygad om att det kommer att bli bättre när Lugn blir varm i kläderna. Men som det såg ut på premiären borde det nog inte ha blivit ett framträdande överhuvudtaget. Man ställer sig ett par frågor: Fanns det ingen producent? Och: Vad sjuttsingen har Henning Mankell bidragit med?

Teater

Jan Arnald