Aftonbladet
Dagens namn: Olof
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Kultur / Teater

Norén är naken

CLAES WAHLIN om nya undersökningar av livet

Hur ser egentligen vårt döende ut? Och hur skiljer man det allmänna från det specifika vid en dödsbädd? Lars Noréns nya pjäser Terminal är en samlingstitel för flera kortare stycken, på Riksteatern visas nummer 3 och 7, som alla ska handla om just slutpunkten, gränslandet mellan livet och döden.

Om man tar ett steg tillbaka från den lik-identifiering (Terminal 3) och den dödsbäddsvaka (Terminal 7) som så elegant spelas upp, så kan vi urskilja det specifika i det allmänna. T?3, för att improvisera en landstingsförkortning, utspelas på en institution, egentligen två intill förväxling likadana sådana, den ena för de nyfödda, den andra för de döda. Vi möter ett medelålders par som ska identifiera sin döde son. På bänken strax bredvid sitter en ungt par som gått fel på vägen till BB.

 

I T 7 blandas olika tidsplan vid en döds-vaka för en döende mor. Både modern och sonen uppträder som ung och äldre, fadern och dottern samt några bifigurer är förvisso odelade, men rör sig i tiden genom sina minnen. Kärnfamilj, parbildning och institutioner: se där en rätt sekulariserad protestantisk död som inte blir mindre specifik av scenens gråskala och den Norénska kommunikationens fumlighet vars främsta förmåga är att skapa missförstånd.

Språkbehandlingen, som alltid musikalisk och denna gång ett slags modernistisk kammarmusikalisk sådan, uppvisar tonträffar som blir desto mer märkbara när någon enstaka replik läggs med oväntad accent. Det är vackert och naket, tveklöst det slags avkläddhet som ska avslöja var någonstans vi egentligen finns mellan den mask som kallas persona och vårt fundamentala jag.

Ensemblen rör sig smidigt och självklart över pjäsens repliker och gester: Sofia Helin, Joakim Netterqvist eller Malin Crépin är möjligen värda att nämnas lite extra. Men är då detta den enda tänkbara döden?

Varför känner vi oss så gärna igen i just detta slags ordfattiga, lätt avvisande beteende som rollfigurerna uppvisar gentemot varandra?

 

Till föreställningens mer intressanta skikt, framför allt då T 7, hör synen på jaget. Överallt, och alltid i populärkulturella sammanhang, framställs livshistorien som en sammanhängande berättelse, en narrativ syn där identiteten skapas genom ett slags anhopning i tiden.

Vi är den vi samlat oss till.

Det finns också andra idéer om hur våra liv ser ut, att de snarare består av ett slags episodiska identiteter, en mer nomadisk jaguppfattning som inte låter sig samlas till något konstant över tid lika självklart som den narrativa identiteten.

I både T 3 och T 7 anas ett slags undersökning av dessa två motstridiga syner på vilka vi är.

Pjäserna handlar alltså inte bara om slutpunkter, utan lika mycket om startpunkter, och vad och hur det som hände där emellan hände.

Men oberoende om vi nu är en och densamma eller ständigt en annan, så tycks i den Norénska världen språkets musik vara den ständiga följeslagaren: musiken, denna urkommunikation.

Claes Wahlin

Teater

TERMINAL

av Lars Norén

Regi: Lars Norén

Ljusdesign: Erik Berglund

I rollerna: Per Burell, Charlotta Larsson, Sofia Helin, Magnus Krepper, Malin Crépin, Joakim Netterqvist

Scen: Riksteatern, Hallunda

Speltid: 2 tim 25 min

Rubrik: Dödens väntrum

SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler