Lugn + Nyman = teater

MARIO GRUT vet vad som väntar och avnjuter en rik teater av Lugn.

TEATER
Lena Nyman i Kristina Lugns "Katarina den stora".
Foto: Petra Hellberg
Lena Nyman i Kristina Lugns "Katarina den stora".

När hon steg in i ett rum, heter det i en biografi av Gina Kaus, tvivlade ingen på vem hon var. Katarina den stora.

När kvällens skådespelare kommer in i på Brunnsgatans källarscen finns inget tvivel om vem det är. Lena Nyman.

När hon på god södermalmska gör sin Katarinamonolog tvekar ingen om vem som skrivit den. Kristina Lugn.

”När du går på tundran möter du plötsligt min blick i en allé av isberg.” Bara en diktare inringar ofantligheter så.

Och bara en diktare skulle som här ta monologen vidare ut i tankar om ensamhet och längtan och kärlek. Medan krigslarm hörs (eller borde höras) från fond och kuliss.

En poet. Men även en kännare av maktmänniskor?

Hade Lugn skildrat Falklandskrigets Margaret Thatcher med samma slags lyriska betraktelser om kärlekens väsen och herr Thatchers kval hemma på Downing Street?

Knappast. Fast maktmänniskoprofilerna nog är rätt lika.

Men låt gå. Kvällen är Nymans med hennes påträngande närvaro och självklara spel (som inte verkar vara nåt spel alls). Den råhuggna pojkflicksstilen, nån gång jargongigt nojsig, andra gånger truligt privat, men alltid fängslande.

Och under textens stoj och kejserliga allvar det drömska och längtansfulla som Lugn försett sin Katarina med.

Motvikt mot det kejserliga ger scenografin med en svart och gyllene dekor bredd över källarutrymmenas rörfogar och ledningar. Och ljuset ( Holmberg) med sin sakliga blekhet. De sticker av dråpligt mot det ibland kaxiga i Nymans spelstil.

Jag vet inte om detta högröstat stötiga hör ihop med de ”starka personligheter” som i dag sägs ligga bakom vad vi kallar ”stor konst” (är vi så auktoritära?).

Men jag vet vad kvällen erbjuder. De bryska poesierna i Lugns text. Självutlämnandet i Nymans spel. Det mörka fantasteriet i Brunes scenografi. Rik teater.

Teater

Mario Grut (kultur@aftonbladet.se)