Aftonbladet
Dagens namn: Bartolomeus
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur / Teater

April, april?

CLAES WAHLIN om rätten att få raljera - till och med över en teaterföreställning

Kajsa Reingardt och Sunil Munshi i   Kajsa Reingardt och Sunil Munshi i "De sju städerskorna". Foto: SÖREN VILKS

    "Ska en teaterkritiker inte få kritisera det konstnärliga?"

Jag har haft ett litet meningsutbyte med Jenny Aschenbrenner i Dagens Nyheter (4 april, 10 april) med anledning av min recension av Dramatens De sju städerskorna (Aftonbladet 2 april). Då föreställningens konstnärliga halt var milt sagt svag, i vilket de fyra Stockholmstidningarnas teaterkritiker instämde, dristade jag mig att betrakta uppsättningen som ett aprilskämt från Dramaten, en komisk replik på politiska jämlikhetssträvanden avseende genus och etnicitet.

Den ironi som inledningsvis inte uppfattades av Aschenbrenner är att döma av hennes senaste svar (DN 10 april) ointressant. Först hävdar hon att jag har "förminskat de konstnärliga upphovsmännen". Obeaktat att min ironiska inramning gör det svårt att påstå vad jag egentligen gör (alternativt att recensionens stilart var otydlig eller dålig), så är konsekvensen av Aschenbrenners påstående förödande.

Ska en teaterkritiker inte få kritisera det konstnärliga? Vad är det i så fall kritiken ska handla om? Den goda viljan? Att den politiska ambitionen är viktigare än det konstnärliga resultatet? Aschenbrenner gör dessutom en egendomlig glidning från sak till person: jag talar inte om de konstnärliga upphovsmännen, utan om det konstnärliga resultatet.

    Men i repliken finns det också något värre, nämligen påståendet att jag "raljerar" över rättvisesträvanden. Visst har jag raljerat, men inte över några faktiska rättvisekrav, utan över en föreställning som möjligtvis, men förmodligen inte, handlar om politiska rättvisesträvanden. Det finns alltså, om jag förstår Aschenbrenner rätt, vissa saker man inte får raljera över.

Allt handlar givetvis om det så kallade politiskt korrekta, att vissa saker tabubeläggs i så måtto att själva benämnandet av dessa saker måste ske med största möjliga försiktighet så att ingen - person eller grupp eller institution - känner sig eller uppfattar sig som förorättad. Detta är givetvis en omöjlighet, då ingen har kontroll över hur en utsaga används av andra.

Detta slags moralism trädde in på arenan i samband med ett antal så kallade konstskandaler i slutet av 80-talet och början av 90-talet, framför allt i USA. Minns fatwan mot Salman Rushdie, Robert Mapplethorpes bilder av motiv från homosexuella aktiviteter, Sally Manns fotografier av unga flickor eller Pål Hollenders Bye Buy Beauty.

I flera fall väcktes åtal och kulturkriget var i full gång. Orsaken var att den upprörda delen av allmänheten (och emellanåt även berörda sakkunniga) inte förmådde skilja mellan ett konstverk och den verklighet som avbildades. Problemet är ju att konst inte är verklighet, annat än i betydelsen att den existerar som konstverk. Men den förhåller sig på olika sätt till verkligheten. Det är i just detta, ett konstverks utpekande eller modell av något verkligt, som konstupplevelsen uppstår.

nnSåväl det estetiska, som tolkningen av ett verk, pågår så att säga i glipan mellan verk och verklighet; den eventuella skönhetsupplevelsen liksom vår förståelse är ett slags medierande mellan det fiktiva och det faktiska. Det kan rent av vara så att ett verk måste ha en viss estetisk halt (en parameter som skiftar över tid och rum) för att vi ska kunna börja tolka eller rent av förstå det.

Ett liknande missförstånd tycks nu ha drabbat texter och utsagor som inte har några som helst anspråk på att vara konst. Att säga eller skriva något betraktas som maktutövning, som vore det ingen skillnad mellan att hävda någons ofrihet och i verkligheten begränsa den.

Visst kan ord påverka, och därmed i alla fall ha en viss påverkan då verklig makt skall utövas. Men det är en icke obetydlig skillnad mellan att säga något och göra samma sak. Och hur skiljer sig denna språkliga makt från den som vill begränsa ett yttrandes form eller innehåll? Och vem är i så fall värst, den som säger förbjudna saker eller den som förbjuder?

nnKanske finns det en etnologisk förklaring till att den amerikanska bokstavstron har importerats till Sverige. I detta land betraktas ju varje uttalande, skriftliga såväl som muntliga, som vore de föremål för protokollförande i domstol. Vad du än har sagt eller skrivit kan komma att användas emot dig i evigheters evighet. Så är det ju inte i, säg, Frankrike, där samtal och diskussioner ofta förs i ett slags seminarieform. Där finns det en prövande hållning där åsikter, tolkningar och teorier undersöks oberoende avsändaren eller utan att snegla på dennes eventuellt dolda avsikter.

Vi anser oss väldigt bra på att uppmärksamma orättvisor, de må vara av sociala, etniska eller genusartade slag. Men diskussionen når sällan längre än ögat ser, hur många kvinnor eller etniskt underrepresenterade som syns i ett visst sammanhang. Bortsett från detta slags representativitetstänkande - som inom konsten leder till en identifikationsestetik där alla anses vilja se sig själva, sina egna liv symboliskt närvarande på exempelvis en teaterscen - borde vi också reflektera över diskussionsformen och dess outtalade regler.

Claes Wahlin
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet