Trädgårdshysteri

TEATER
Carina Boberg och Eivin Dahlgren i ”Körsbärsträdgården”.
Foto: AORTA
Carina Boberg och Eivin Dahlgren i ”Körsbärsträdgården”.

Vackert och symboliskt ligger Firs, det gamla betjäntskrället, bland fallfrukt på golvet med huvudet lutat mot en barnstol när ridån går ner för Körsbärsträdgården i Göteborg. Den kvarglömde är inte bara den äldste på Ranevskajas nyss sålda gods, han är också trotjänare, en av de som avstod friheten när livegenskapen avskaffades i hans ungdom.

Tjechovs pjäs visar oss ett tvärsnitt av klasser i förvandling; uppkomlingen som köper ut godsägar-adeln, trotjänaren som ersätts av nya tidens snikna betjänt eller den radikala studenten vars idealism har passerats av tidens materialism. Den sistnämnde personifierad av Daniel Larssons lika högröstade som välspelade Trofimov.

Rimas Tuminas regi tar noga fasta på varje persons specifika förhållande till de förestående förändringarna, förhållanden som nästan undantagslöst yttrar sig som hysteri. När ridån går upp är husan Dunjasja, en yster Mirha Burlin, så uppspelt inför Ranevskaja återkomst från Paris att hennes små hopp i soffan tycks ge henne orgasm.

Fram till pausen, pjäsens två första akter, är de flesta på gränsen till nervsammanbrott. Carina Bobergs storartade Ranevskaja och hennes bror Gajev (Johan Gry i absolut högform) skrattar hysteriskt åt köpmannen Lopachins (en utmärkt Johan Karlberg) varningar, dottern Anja går i sömnen och fosterdottern Varja får ständiga utbrott. Det är nästan så att komiken riskerar att urarta till fars och tömma personerna på sin egenartade mänsklighet.

Men efter paus hinner verkligheten i kapp den världsfrånvända adeln, även om alla av lägre klass fortfarande betraktas med mindre intresse än ett gammalt bokskåp. Den uppmärksamhet som regin ägnat personernas olika uttryck av hysteri ger god utdelning i den sakliga känslosamhet som mycket vackert gestaltas i pjäsens sista scener. Stillheten laddas med uttrycksfulla register, anpassade efter vars och ens specifika belägenhet. Vi förstår deras öde, men också att de delar ansvaret för det.

Teater

Claes Wahlin