Ångestens olidliga lätthet

1 av 2 | Foto: MIKAEL SILKEBERG
Anna Wallander i "Monolog 1".
TEATER

■ ■När Leif Andrée i rollen som Gabriel rakt ut i salongen frågar vad klockan är, tycks halva publiken se efter, fullt beredda att meddela den korrekta tiden. Sådant säger en del om en skådespelares förmåga att övertyga. Leif Andrée står, enligt uppgift, för första gången ensam på en teaterscen i monologen Gabriel, skriven av Martina Montelius.

Rummet är kallt ljusblått, tomt sånär som på en bytta med potatisar och ett kort gästspel av en blinkande leksakshund. Gabriel är på väg till dagis för att hämta barn, men vill hellre till akuten, så paniskt skräckslagen för allt från alltför stora barn till tidens gång som han är. Som ofta hos Montelius är ångesten uppklädd i drastiska liknelser och oväntade ordkombinationer, ett slags semantisk lycka som borde motsäga den ständiga fruktan som hjälpligt döljer sig under de applicerade metaforerna.

Andrées Gabriel lutar sig mot väggarna, liksom försiktigt, som vore rollfiguren osäker på om det är han eller väggarna som behöver stöd.

Gränsen mellan yttervärlden och jaget är tunn som hud, lika skör som absolut, men på Galeasen ett självklart fokus för fyrtiofem minuters uppvisning.

■ ■ Beatrice, kvällens pendang skriven av Clara Diesen, har inte samma kontrollerande anarki över sig. Kvinnan är, vad det verkar, på väg till en begravning, vilket naturligtvis leder till reflektioner över den egna dödligheten, för stunden manifesterad som en förlorad ungdom. Hon slits så att säga mellan kropp och förtvivlan, där det förstnämndas förfall och begär endast leder till allt djupare variationer på det sistnämnda.

Anna Wallander gör så gott hon kan med texten, men här saknas ett tilltal, det är helt enkelt svårt att intressera sig för Beatrices belägenhet. Där hjälper inte assistans av hennes yngre alter ego ( Agnes Hargne), eller några filmsnuttar projicerade i bakgrunden, ej heller den förmodligen högst symboliska skålen med guldfiskar.

Hos Montelius är en potatis inget annat än en potatis. Så enkel är ibland teatern.

Teater

Claes Wahlin (kultur@aftonbladet.se)