Det blir bra på scenen också

1 av 3 | Foto: Martin Skoog
Bengt Gradin som Sailor och Krister Lindgren som Pekka.
TEATER

■ ■ Jockum Nordströms bilderböcker om Sailor och Pekka borde vara ett helvete att överföra till scenen. Den gamle sjömannen och hans hund spelar på stryktipset, letar efter en tröja eller går och klipper sig, mycket mer än så har de inte för sig.

Men Teater Tre får det verkligen att skimra om sin föreställning, trots att här händer än mindre. Det vi får se är närmast en kabaré i förhöjd uppmärksamhet inför livets trivialiteter, med repliker ur de hittills fem böckerna utstickande ur numren som lösa garntåtar. ”Hjälp! Motorn kokar!” Ett biljardparti blir ett balettnummer och bråkar gör man i slow motion.

Nordströms böcker kan läsas som en lovsång till det paradisiska i vardagen, och det är framförallt detta budskap som Teater Tre tagit fasta på. En kanonföreställning (6–11 år), utstuderat löslig men stadigt ledsagad av en trivsam vaktmästare ( Bengt Andersson) av den gamla stammen, en sådan där med gråbrun arbetsrock och kulspetspennor uppstickande ur bröstfickan.

■ ■Teater Pero gör tvärtom och går helhjärtat in för storyn, i Pija Lindenbaums berättelse om Gittan som i brist på syskon bjuder in två älgbröder i hemmet, med vådligt resultat.

Isabelle von Saenger och Karin Westholm leker, dansar och sjunger fram historien, som två barn inbegripna i en rollek. Älgbrorsorna framförs som två överspända tonårs- killar och som sådana är de riktigt övertygande, ända tills de börjar rappa. Då blir åtminstone jag lite röd om öronen, å ungdomens vägnar.

Rollöverklivningarna känns igen från Peros Mössens brandkår men fungerar mycket bättre här, ja riktigt bra, med blott en dörr som dekor och färre roller att hålla reda på för den unga publiken (från 5 år).

■ ■

Dockteatern Tittut lutar sig helt mot

Eva Erikssons

illustrationer och sin egen fingerfärdighet, i

Dollans dagis

som bygger på Erikssons och

Barbro Lindgrens

bilderbok om dockan Dollan och de övriga figurerna som inte får följa med henne till dagis eftersom de hela tiden tappar öronen, benen eller är förkylda. Dockorna är på pricken, och föreställningen fokuserar främst på rörelse och överraskning vilket gör den en smula långrandig för en äldre åskådare som jag själv (42). Barnpubliken (2–5 år) är dock den mest livade jag hört på länge.

Barnteater

Petter Lindgren