Språket slampar sig hit och dit

1 av 2 | Foto: JÖRGEN DAHLQVIST
Anne Johansson i ”Buddy Fucker”.
TEATER

■ ■Teatr Weimar låter generöst föreställningarna dugga tätt – två premiärer på en vecka. Det känns som en fråga: Vad sägs om det här? Eller det här? Kom igen, tänk efter nu! Med ett sådant publiktilltal kan man ha desto större pretentioner. Weimars två nya pjäser sägs undersöka ”orden och deras dolda avsikter” respektive hur yttre brutalitet ”får sexuella förtecken när den tas med in till det allra intimaste”. Båda är korta enaktare och har en koncentration och intensitet utöver det vanliga.

I Buddy Fucker underhåller två soldater sin bräckliga kärlek i en trång träbarack. De är inte välkomna alls i det här landet. Hon har överlevt en självmordsattack, vill åka hem och odla trädgård. Han är gift, och fast han är yngre vet han att bortom kriget, inget förhållande – och så vill han ju ha det där combat action-märket som farsan har. Svek och våldsutbrott kommer som brev på posten. Förutsägbarheten i handling och könsroller är stor, texten är oskarp. Men det urstarka skådespeleriet skapar ögonblick omöjliga att värja sig för. Som när Anne Johansson lyfter en hjärtformad fickspegel för att sminka sitt desillusionerade ansikte.

■ ■ Håll dig på din cunt – redan titeln visar hur språket slampar sig till höger och vänster hur man än försöker hålla tätt. Huvudpersonen förbereder sig rigoröst för sitt framträdande. På en tv-skärm ser vi henne i logen. Vitt smink, håret i strikt nät, korsett och stel krinolin. Hon sätter sig vid sitt fina skrivbord på scenen och börjar skriva. Bakom henne projiceras orden på en filmduk: jag är stark jag gör vad jag vill … Hon börjar om: jag har haft affärer med kvinnor det har jag absolut … men jag är inte homosexuell. Krinolinkvinnan dyker, duplicerad, upp på filmduken där hon till den fysiska huvudpersonens genans högljutt knaprar i sig en kaka. De två, en och samma, börjar till slut prata. Det hela är en smått genial gestaltning av hur våra ordbyggen är som den där krinolinen: vad är väl ”språkdräkten” annat än en massa skönt ljug? Fast den måste väl till. Det är ju ur sömmarna som meningen bubblar fram.

Teater

Malin Krutmeijer