Dumkultur slåss mot finkultur

TEATER
Magdalena Eshaya och Nadja Weiss i "Klimax".
Foto: Joel Persson
Magdalena Eshaya och Nadja Weiss i "Klimax".

Blir man en bättre människa av kultur? Finns det några givna kopplingar mellan moral och litterära klassiker, mellan att dansa balett och föra sig i sociala sammanhang? Ungefär så ser dilemmat ut i Lisa Langseths pjäs Klimax, där ett antal obildade ges chansen att i en dokusåpa få del av kulturarvet och därmed blir bättre människor, allt under ledning av den belästa Viola, en stilsäker Nadja Weiss.

För ungefär 150 år sedan såg Matthew Arnold kulturen som det enda försvaret mot anarkin. Upploppen i Hyde Park, vilka han kunde bevittna från sin herrklubb, fick honom att än mer energiskt studera de gamla grekerna. På Elverket hotar också anarkin, de illitterata massorna utanför klassrummet kommer under pjäsens gång allt närmare.

Men det finns skillnader, framför allt är Langseth så att säga en del av sitt eget problem. Att parodin på de obildade präglas av större träffsäkerhet än den på de bildade, gör förvisso spelet kul, men jag är inte säker på att synen på bildning och kultur tjänar hennes syfte.

Vad som kunde ha varit den dramatiska kärnan, själva övergången från att vara dumkulturell till att bli klokkulturell, ersätts genom ett raskt, neurofysiologiskt experiment. Plötsligt är alla svartklädda och glasögonprydda, mumsande snittar och diskuterande sociologi. Den individualitet som Magdalena Eshayas Ritva så energiskt manifesterat, eller den mer lågmälda frustration Eva Rexeds Katta övertygande visat, suddas ut och reducerar bildningen till ett slags långlivat och maktfullkomligt mode.

Pjäsens titel syftar på den rätta känsla som deltagarna ska uppnå när de förstår en dikt eller en fuga av Bach.

Man talar om kvalitet och vill se ett (tveksamt) samband mellan god kvalitet (estetiskt värde) och subjektiv kick.

Men då den humanistiska myt som får definiera kulturen kan göras till föremål för kritik utifrån kön och klass, skyms den mer intressanta frågeställningen, nämligen vad det är som gör ett konstverk och vad som händer när vi tar del av det.

Teater

Claes Wahlin (kultur@aftonbladet.se)