Fiender – och vänner?

TEATER
Louise Löwenberg i "Jenny Mörck har inga naturliga fiender".
Foto: José Figueroa
Louise Löwenberg i "Jenny Mörck har inga naturliga fiender".

■ ■Det är en vacker öppningsscen i Dramalabbets Jenny Mörck har inga naturliga fiender. Publiken går runt på en konstutställning, kikar på installationer genom titthål, beskådar färgfläckade furulådor och dricker vin. I högtalarna en cool Fred Astaire till Oscar Petersons sextett. Gradvis lösgör sig ur publiken ett meningsutbyte om konstnären Jenny Mörck, vad som först attraherade hos henne, om det var i Berlin eller London hon fick sitt genombrott.

Publiken får sedan slå sig ned i verket Crowd Without the People, en klunga kontorsstolar, och så minns, berättas och diskuteras om denna Jenny Mörck, som ena stunden lever, nästa kanske inte finns mer. Motsägelserna är lika många som skådespelarna, liksom det inte går att förena de citat på olika språk, som är anslagna ovanför baren, med varandra.

■ ■Man driver med konstvärlden, om hur den fungerar och hur det symboliska kapitalet genereras. Nästan alla som har haft att göra med Jenny Mörck försörjer sig som bildlärare, de vill alla manifestera sin närhet till henne och kunna förankra just sin tolkning av verken och personen. Styckets titel kan alltså utläsas som att Jenny Mörck har inte några naturliga vänner, bara konstgjorda.

■ ■Som experiment är det lovande, som teater roande men kanske inte fullt så utfört som det kunde ha varit. Men en och annan reflektion väcks, över konstvärlden och hur dess objekt genereras, liksom i överförd betydelse över teaterns kollektiva arbetsgång och om det i dag finns något sådant som ett konstnärligt subjekt.

Teater

Claes Wahlin (kultur@aftonbladet.se)