Fagra födslovåndor

CLAES WAHLIN saknar samtiden i Lars Noréns senaste pjäser

TEATER
Sanna Krepper och Anja Lundqvist i "2 x Norén".
Foto: Lesley Leslie-Spinks
Sanna Krepper och Anja Lundqvist i "2 x Norén".

Lars Noréns allt digrare produktionslista riskerar att redan nu ställas inför den tredelning av författarskapet, som brukade drabba döda författare när de skrevs in i litteraturhistoriska översikter.

Möjligen är det i besvärjande syfte som programmet till 2 x Norén därför citerar ur författarens tidiga lyrik jämte en text om hur allt egentligen hänger ihop genom alla genre- och temabyten.

Nu handlar det om två kortpjäser ur Terminalsviten, Allt... innan respektive Om ljuset T 3 om en likidentifiering och T 7 om en dödsbäddsvaka. T 4 och T 8 handlar om födelsen, en abort respektive en egenartad kontamination av en fullbordad födelse och en pånyttfödelse med kristna förtecken som snabbt urartar till vanföreställningens katatoniska tillstånd.

T 4, Allt... innan, låter Han och Hon fumla i vardagsspråket om Hon ska göra abort, vilket Han inte vill, men naturligtvis gör Hon som hon vill ändå. Upprepningarna, det magra ordförrådet och känslan av att allt egentligen handlar om någonting annat erinrar starkt om Jon Fosses lyriska dramatik. I Charles Korolys nakna scenografi, där såväl möbler som kläder tycks hämtade ur samma kollektion, balanserar stycket farligt nära det pretentiösa. De båda huvudrollsinnehavarna, Jacob Ericksson och Anja Lundqvist, spelar dock med en vacker återhållsamhet.

T 8, Om ljuset, är av högre halt, kanske mest tack vare en storartad ensemble med Göran Ragnerstam (Fadern) i spetsen. Dennes exakta replikföring som kan roa och oroa på en gång ger den något märkliga historien kött och liv. Också Gunilla Nyroos som Modern imponerar i sin jordnära gestaltning där det förbittrade håller stången mot alla inbrottsförsök.

Den hemvändande sonen, en kusligt övertygande Shanti Roney, förläser sig på Bibeln, lämnar havande flickvän och hamnar på hospitalet. Plötsligt hamnar alla i oväntade valsituationer, och det är här som man kan börja undra en smula över Noréns sena dramatik.

De existentiella frågeställningar som ges sådan högtidlig inramning är inte precis det senaste inom psykologi eller filosofi. Sartre tycks ännu vara husgud, människans tillblivelse tycks i Norén-land sväva fritt från den verklighet som vi andra, vare sig vi vill eller inte, tvingas leva i.

Vart tog den exakta tonträffen vägen? Den som naglade fast en hel generations värderingar och karriärer? Hur kan vi förhålla oss till denna sena ordmusik byggd av lätt bedagade harmonier? Vackert, välspelat och vördnadsfullt, är det så den sene Norén vill skrivas in i historien?

Teater

Claes Wahlin (kultur@aftonbladet.se)