Den omöjliga kärleken

TEATER
Katharina Cohen och Tito Pencheff.
Foto: petra hellberg
Katharina Cohen och Tito Pencheff.

■ ■Okuvlig är ordet för den unga flicka som just nu står på Unga Klaras scen. Katharina Cohens Pace är sjutton, brinnande intresserad av tåg och teknik och den som bestämmer reglerna när hon utmanar pojken Dalton, Tito Pencheff, till ett gemensamt mandomsprov där tåget, denna eviga fallossymbol spelar en huvudroll.

Den amerikanska dramatikern Naomi Wallaces pjäs utspelar sig i Kentucky under värsta 30-talsdepression när det vare sig finns jobb för de vuxna eller framtidshopp för dem som håller på att bli det. Det är ett genidrag att mitt i eländet ställa en shakespearesk argbigga, en tonårig Pippi Långstrump eller en Jeanne d’Arc. Som sina föregångare vet Pace att okuvligheten – ungefär det Shakespeare kallar ”Maiden virtue” – är hennes enda värn mot den bleka misär som väntar så snart kärleken har slagit klorna i henne och gjort henne till ”riktig kvinna”.

■ ■Mot Katharina Cohens gnistrande röda hår och lika ljuvligt gnistrande speltemperament står Clara Norrmans inåtvända, färglösare Skuggflicka, en projektion, både av den döda Pace som störtat från tågbron och den framtid som väntade henne i detta kuvade samhälle. På scen blir döden ett orgiastiskt ögonblick där lokomotivet dånar in genom väggen, blommorna regnar ner från taket och Dalton tar den kyss han inte fick.

Kärleken finns, men den går inte att leva.

I Kajsa Isaksons regi är Skuggfåglarna snudd på koreograferad musikteater med en ensemble i toppform. Men främst fascinerar denna sällsynta kvinnobild som ställer det olösliga dilemmat på scen.

Teater

Tove Ellefsen Lysander (kultur@aftonbladet.se)