Splittrad samtid

TEATER
”Trettondagsafton” i Helsingborg.
Foto: david skoog
”Trettondagsafton” i Helsingborg.

■ ■Vi skrattar inte nödvändigtvis åt samma saker i dag som man skrattade åt för fyrahundra år sedan. Det räcker inte att luta sig mot en briljant text och en finurlig intrig när man presenterar en Shakespeare-komedi år 2007, man bör lämpligen anlägga ett så kallat samtidsperspektiv – åh, trista ord!

I regissören Michael Cockes version av Shakespeares genusteoretiska kärlekskarusell Trettondagsafton förbises till stor del det förutsägbara queerperspektivet till förmån för en mild drift med våra fördomar om boende på Balkanhalvön. Detta av den tämligen långsökta anledningen att landet Illyrien där pjäsen utspelar sig var ett kungadöme här fram till slavernas härjningar en bit in i vår tideräkning. Lite som en pölsesnaskande och pilsnerlullig Hamlet som en samtidskommentar till … eh, Öresundsbron?

Balkanvinkeln tar sig uttryck i en och annan tirad på ”blattesvenska”, några ord på serbokratiska och albanska, bitterljuv östklingande originalmusik komponerad av Filip Runesson samt en halvlustig annonssida i programbladet. I övrigt utspelar sig denna trettondagsafton i ett mjuksurrealistiskt landskap med kostym och rekvisita som pekar både öst och väst och bak och fram i tid.

■ ■Ensemblen spretar rejält. Ellen Bredefeldt är suverän som narren Feste (vanligtvis en mansroll). Sångnumret när hon till ett lojt bossanovakomp plötsligt låter nästan otäckt lik Monica Zetterlund är en sofistikerad genuslek. Den kanske festligaste karaktären, praktfjanten Andreas Blek af Nosen, placerar Lars Wiik tyvärr i ett flåsigt Stefan och Krister-land, men han lyckas ändå (eller kanske just därför) locka den uppklädda och synnerligen etno-normativa premiärpubliken till skratt.

Överlag får man ett splittrat intryck. Ansatserna är storslagna, viljan saknas inte, men det ”händer” liksom aldrig. Helena Nizic som Viola/Cesario – den skeppsbrutna tvillingsystern som utklädd till man hamnar i intrigernas centrum – gör med stor charm ett hjältearbete och lyckas ge viss stadga åt en uppsättning som inte vet riktigt på vilket ben den skall stå och vars stora behållning är musiken och den fantasifulla dekoren.

Teater

David Birde (kultur@aftonbladet.se)