Aftonbladet
Dagens namn: Bernhard, Bernt
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur / Teater

Gud i vägen

Nadja Weiss och Simon Norrthon i ”Bussen”.   Nadja Weiss och Simon Norrthon i ”Bussen”. Foto: joel persson

    När ljuset släcks på scenen lämnar pjäsen Bussen oss med den frälste, den likgiltige och skeptikern. Lukas Bärfuss pjäs började i en helt annan säkerhet, nämligen med att busschauffören Hermann slänger ut den troende fripassageraren Erika. Då, alltså för inte så många år sedan ute i den europeiska verkligheten, var normerna självklara. Religionen spelade ingen större roll, den var mest en privatsak och ett slags bakgrundshistoria till moralen.

Vad som händer under pjäsens gång är alltså ett slags komprimerat och dramatiserat teologiskt-filosofiskt svep över hur våra handlingars bevekelsegrunder har förändrats, hur religionen fortsätter att spela en roll även i ett alltmer sekulariserat landskap. Gud kommer hela tiden i vägen, antingen som ett otidsenligt ideal eller som en faktor det inte går att komma förbi.

 

    Spelplatsen är en skog bland alper, en klassisk plast för religiös omvändelse, och i Hermanns buss ligger en herr Kramer och lider likt Amfortas från Parsifallegenden. Pjäsens personer både prövar och prövas, ofta våldsamt; de är alla, vare sig de vet det eller inte, pilgrimer.

Karin Linds scenografi är kartans, scengolv och fond en gigantisk griffeltavla där linjer pekar mot himlen medan spelet håller sig på det mer prosaiska golvet. Michaela Granits regi ser till att ensemblen håller en spelstil där replikerna fälls med övertygelse trots de plötsliga och ständiga kasten. Här ges också plats för den form av lakonisk humor som avslöjar Bärfuss humanism, en punkt utifrån vilken det är möjligt att till synes objektivt betrakta scenens konflikter.

 

    Och med Nadja Weiss (Erika) alltmer brinnande uppenbarelse, Simon Norrthons (Hermann) självsäkra desperation eller Peter Engmans (Anton) lika sluskiga som dråpliga miljökämpe, är Bussen en dramatisk resa som inte bara släpper in några av samtidens mer svårdiskuterade ämnen, utan framförallt visar hur detta kräver en teaterestetik fjärran från den kära gamla svenska naturalismen.

Claes Wahlin
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet