Tintomaras rätta tyngd

Ur "Drottningens juvelsmycke".
Foto: Roger Stenberg
Ur "Drottningens juvelsmycke".
TEATER

■ ■ Med en ljusblixt ur golvet sätter Johan Rabaeus Richard Furumo igång fantasin, upp far barockridån för att ge plats åt videofilm på väggarna och ur golvet till Twice A Mans suggestiva ljudkulisser glider plötsligt den vitklädda, könsöverskridande, högst romantiska skapelsen Tintomara.

Elin Klinga är som klippt och skuren för rollen, som har hon ramlat ut ur Almqvists 1800-talsroman hel och hållen. Undanglidande och närvarande på samma gång, lockande och livsfarlig förvrider hon huvudet på alla som närmar sig. Samtidigt är det en Tintomara för vår tid, den romantiska oskuldsfullheten är ersatt av en erfarenhet, en kroppslighet som inte längre är lika himmelsk som i Almqvists roman.

■ ■ En viss tyngd finns också i uppsättningen som helhet. Den stora vridscenen snurrar majestätiskt mellan de korta scenerna, ömsom är vi i kulissen, ömsom i stora scenens tomma rymd där Gunnar Ekmans projektioner av skogar och salonger omringar de agerande.

Detta är ofta både vackert och lekfullt, och möjligen växer föreställningen efter hand när ensemblen snabbare tar kommandot över scenerna. Men det finns ett slags tilltalsproblem. I romanen är tilltalet till läsaren tydligt skilt från fiktionen, men på Dramaten ledsagar inte bara (en förtjust) Rabaeus publiken, även spelet vänder sig gärna rakt ut i salongen. Det finns en poäng i att låta det sceniska smittas av Almqvists genreblandning, men troheten mot romanen leder ibland till en teatral stelhet.

■ ■ Nu är ändå Rabaeus den bäste av guider i denna labyrint av identiter, kärlekar och politiska intriger. Almqvists ord glider vackert ur hans strupe och blir en egen, alldeles särskild njutning och kanske är det myckna berättandet nödvändigt för dem som inte läst romanen.

■ ■Och ensemblen vimlar av vackra prestationer, Rolf Skoglunds pimpinetta balettmästare och sliskige Reuterholm, Anja Lundqvists charmerat förtvivlade Adolfine, Gunnel Freds tillknäppta Friherinna eller Peter Engmans elegant försynte Ferdinand. Här kan det bara bli bättre, men jag undrar om inte uppsättningen skulle ha gått åt andra hållet, tagit fasta på alla trånga rum, all instängdhet och alla flyktförsök, för att endast låta Tintomara spränga tid och rum.

FAKTA

Teater

DROTTNINGENS JUVELSMYCKE

av Almqvist

Regi: Staffan Roos

Scenografi: Gunnar Ekman

I rollerna: Johan Rabaeus, Elin Klinga, Gunnel Lindblom, Anja Lundqvist, Rolf Skoglund, m fl

Scen: Dramaten, Stora scenen

Speltid: 4 tim 5 min