Så fostras barbariet

TEATER
Mathias Olsson i ”Den stora skrivboken”.
Foto: Foto: moment
Mathias Olsson i ”Den stora skrivboken”.

Det är naturligtvis ett oemotståndligt material som den ungerskfödda författarinnan Agota Kristof presenterar i sin debutroman Den stora skrivboken från 1986. Tvillingpojkarna som växer upp under andra världskriget och lär sig att våld och grymhet lönar sig, dessutom lämnade hos en smått sadistisk mormor, något som inte gör saken bättre.

Genom att träna sig med självplågeri blir de orädda och fruktade, betraktade som mer eller mindre galna i en redan galen tid. Så fostras barbariet, är det plågsamma budskapet. På moment:teater använder Mathias Olsson just kontrasten mellan barnets charmiga oskuld och det som detta döljer. Ensam i ett rum där allt, från bord till bananer, är målade i oskuldsvitt berättar han sin och broderns historia. Brodern är Olsson klonad som pappfigur eller tv-bild, farmodern en uppstoppad docka, de två skeletten som hänger från taket får sin förklaring i slutet.

För en gångs skull känns den knappa timmen för kort, historien hinner knappt sjunka in förrän det är över, möjligen på grund av att dramatiseringen är en smula ofullgången, regissör Andreas Boonstra vet ju annars hur man leker sig fram till ett allvar. Här finns flera sådana, allvarligt lekfulla scener. Men de borde ha varit flera.

FAKTA

TEATER

Den stora skrivboken

efter Agota Kristof

Regi: Andreas Boonstra

Scenografi: Åsa Berglund Cowburn

I rollen: Mathias Olsson

Scen: moment:teater

Speltid: 50 min

Claes Wahlin