Shakespeare-röra på Nationalscenen

TEATER
Pontus Gustavsson i ”Muntra fruarna i Windsor”
Pontus Gustavsson i ”Muntra fruarna i Windsor”

Av Shakespeares knappt fyrtio dramer spelas bara en handfull regelbundet på svenska scener. Muntra fruarna i Windsor tillhör undantagen, trots att den i resten av världen hör till de mest populära av komedierna. Förmodligen är den mer bekant via Verdis Falstaff, där den elegant återfördes till sina rötter i den italienska commedia erudita, lättsamma komedier för belästa.

John Cairds uppsättning för Dramaten tycks ha som enda syfte att presentera pjäsen i dess helhet, göra den känd helt enkelt. Varför annars behålla latinscenen eller den med hästtjuvarna? Den senare har ingen riktigt lyckats förklara, och över lag så är detta en rätt rörig pjäs, framför allt den senare versionen, folion från 1623.

Caird visar röran, tre klockor som visar olika tid (pjäsens tidsangivelser stämmer inte), eller sammelsuriet i slutscenen i skogen där älvorna av alla upptänkliga huvudbonader utrustats med luciakronor.

Möjligen anfäktas Caird av postmodernism, eller också är han orolig för att vi inte ska se scenens släktskap med En midsommarnattsdröm.

Detta kladdande med ett slags ”svenskhet” (björkar, svensk folkmusik, möjligen midsommartid) når inte längre än till ett hafsigt komponerat vykort. Varför inte gå hela vägen? Som man har gjort i Ryssland, Kina, Indien och i resten av världen när man utnyttjat lokala, etniska traditioner? På Dramaten är regin gjord med vänster hand och lapp för ena ögat.

Återstår, vilket inte är så lite, skådespeleriet. Medan regin vill kropp och tungfotad fars, finns här en rad insatser som söker lätthet och rymd. Främst bland dessa är Stina Ekblads Meg Page, ett av objekten för Falstaffs åtrå. Ekblad vet precis vad komedin tål, undviker det överdrivna och flirtar inte mer än nödvändigt med publiken. Börje Ahlstedt framstår som en rätt självklar Falstaff, en lagom patetisk man inte längre i sina bästa år.

Kufar som Per Mattssons Nim, Rolf Skoglunds Bardolf eller Ingvar Kjellsons Shallow vet att fånga uppmärksamheten, liksom Christopher Wagelins Simple eller Mats Bergmans Pastor Hugo förmår lyfta spelet ett snäpp ovan regin. Pontus Gustafssons svartsjuke Ford är egentligen utmärkt, om han bara höll igen emellanåt, något som Björn Granaths sansade George Page eller Thérèse Brunnanders Alice Ford vet att göra.

Det är gott att sällan spelade pjäser av Shakespeare sätts upp, men när nu inte originalets karakterisering av rollfigurerna genom språkbruk låter sig översättas, så krävs en tanke bakom.

FAKTA

TEATER

Muntra fruarna i Windsor

av Shakespeare

Övers: Ulf Peter Hallberg

Regi: John Caird

Scenografi: Simon Higlett

I rollerna: Börje Ahlstedt, Mats Bergman, Stina Ekblad, Ingvar Kjellson, Per Mattsson, m fl

Scen: Dramaten, Stora scenen

Speltid: 3 tim 20 min

Claes Wahlin