Avklädd komik i kul kostymer

Maria Edström ser Killinggänget bräka loss på nationalscenen

1 av 2 | Foto: Sören Vilks
Robert Gustafsson och Martin Luuk i "Drömmen om Herrön”.
TEATER

Ja så stod de där äntligen, Killinggänget, på Dramatens stora scen efter allt hemlighetsmakeri och upphaussat förhands­intresse. Och redan här är det som om förväntningarna, populariteten och alla skojsiga ”gubbar” börjat stå killingarna upp i halsen. I Drömmen om Herrön, (där Herrön är deras eget utopia om en ö med bara pojkmän som sammanlever tills de helt stillsamt dör ut) vänder gänget satiren mot sig själva – lite inre uppgörelse, lite metateater.

Scenografen Rufus Didwiszus har skapat ett kubiskt scenrum, som ser ut som en aula i björk­fanér, just en sån där snyggt tråkig miljö som regissören Tomas ­Alfredson ofta har i sina filmer. Här ska nu Killinggänget som alltså spelar ”sig själva” spåna kring sitt nya projekt. ”Otydlighet” är ett ­tema eller kanske ett hus, eller snarare en ”taxerad fastighet” och till slut ett dödens och ­uttråkningens nöjes­fält. Ett slags ”jaha” när ­”roligt ­inte längre är roligt”, trots att Malin Eks uppdrags­givare Lill och hennes assistent Alfonso spelad av Reine Brynolfsson bara älskade ”Pojkar 2” scen 7 med tången!

För trots alla lustifikationer, att Johan Rheborg till slut får göra sin ”utlandssvensk”, att Andres Lokko kommer utfarande som ett gökur uppspetad på en skrivbordstol på gångjärn och orakelmässigt avgör vad som är bra, att Henrik Schyffert lanserar klädstilen mc-rokoko, (underbara kostymer av Erika Magnusson), att Martin Luuks knarriga spelstil är helt bisarr och att Robert Gustavsson får ha sina lösöron och 1700-talsperuk, så snuvas vi liksom hela tiden på skratten. Reine Brynolfssons Alfonso, egentligen den ­enda riktiga rollgestalten, får till slut också rollen att plocka ner gänget. Hans avklädning av ­Robert Gustavsson blir grym och magnifik – ta bort hans dialekt, tics, tempo, vad finns kvar? Ja, vad finns kvar av dessa killingar som till slut ängsligt bräker där på Dramatens stora scen?

Att de inte är politiska är de alltid måna om att påpeka, Killingarna, och visst. Men lite före i tiden har de ­varit på ett märkligt stilsäkert vis, Percy Nilegårds kulturstrateg med sitt ”management by fear” känns alltmer ­bekant, och den ängslige hotellägaren i Fyra nyanser av brunt som inte vill ha snidade fiskargubbar i fönstren fångar in en hel samhällsklass skräck. I Drömmen om Herrön fångas också en tid, som är lite ”otydlig”, där man helst spelar ”sig själv”, där ­roligt inte längre är så roligt. Och där den reaktion man till slut väcker är ett – jaha.

FAKTA

»?Drömmen om Herrön – Killinggänget på Dramaten

Regi: Tomas Alfredson

Scenografi: Rufus Didwiszus

I rollerna: Reine ­Brynolfsson, Malin Ek, Robert Gustafsson, Andres Lokko, Martin Luuk, m fl

Scen: Dramaten, ­Stora scenen

Speltid: 2 tim 55 min

Maria Edström, teaterkritiker på Sveriges Radios kulturredaktion.