Gräl är bäst på bio

Bonnevie i Höstsonaten vansinnig på fel vis

Marie Göranzon och Maria Bonnevie i Bergman-pjäsen ”Höstsonaten” på Dramaten.
Foto: Foto: sören vilks
Marie Göranzon och Maria Bonnevie i Bergman-pjäsen ”Höstsonaten” på Dramaten.
TEATER

Jag brukar oftast formulera mina intryck själv. Det ger en känsla av trovärdighet och personlighet till en recension. Men med på Höstsonaten hade jag en kamrat som ville bidra med en sammanfattande analys. Den löd: ”Ja det här måste väl vara det bästa preventivmedel som går att erbjuda”. Och bättre har jag svårt att säga det.

För denna bergmanska relationsthriller om en mor och hennes döttrar präglas dels av sina möjligheter för två generationers aktriser att spela ut så att väggarna bågnar och få köksbordets nattliga uppgörelse att uppta hela universum en stund, dels av sitt komplett maniska skuldbeläggande. Det präglar filmen från 1978 och kanske ännu mer pjäsen, där Marie Göranzon förvandlar Ingrid Bergmans förfrusna konsertpianist till en hetsig, panikslagen, åldrande scenfjäril. Så uppladdad av spänningar, tomhet och sorg, att satt hon ner en sekund skulle hon smälta ner till en pöl. Hon rör sig också konstant över golvet; käkarna tuggar, håret rister, vinglasen skallrar och mobilen ylar med löften om flyktmöjligheter.

Det är grandiost spel och sådant är man van att se från Göranzon. Bonnevie å sin sida har transformerat Liv Ullmans en gång så tillfulade glasögonorm, hes av förtryckt raseri, till en blond, känslokapad dockkvinna. Oförmögen att älska sin vänlige make eller att släppa en millimeter på frisyren och färgkoordinationen. En i och för sig god tolkningsidé från Stefan Larsson av hur en samtida flicka kan välja att hantera sin isande oförmåga.

”Du måste inse att du bär på en skuld!” hamrar så Bonnevie in i sin tömda, inkapabla egocentriska mor.

Men replikerna, utan sin film, utan Ullmans spöklika vansinne, det som gjorde hennes våldsamma anklagelser till en halvt drömd eruption av hat mot hela verkligheten, de replikerna blir orimliga i en så här realistisk ram. För inte blir lillasyster MS-sjuk av att en förälder kommer och går? På riktigt? Inte blir man komplett stympad av att mamma alltid varit disträ och tjurig på sitt arbetsrum?

Manuset har något iskallt att säga om prestationsångest och identitetslöshet. Men om Ingmar Bergman ville det som Larsson vill, att denna natt ska handla om ett verkligt tänkbart gräl, då blir det vansinne på fel vis. ”Dotterns sorg är moderns hemliga njutning”, är ett sådant centralt hysteriskt olyckligt påstående som inte tål realism. Och imploderar smärtpunkterna på det sättet, då imploderar även en omsorgsfullt spelad pjäs.

FAKTA

Höstsonaten av Bergman

Regi: Stefan Larsson

Scenografi: Rufus Didwiszus

I rollerna: Marie Göranzon, Maria Bonnevie, Livia Millhagen, Johan Holmberg

Scen: Dramaten, Stora scenen

Speltid: 1 tim 50 min

Jenny Teleman