Engdahl i ny roll – som radioskådis

”En god debut”

TEATER
Horace Engdahl.
Horace Engdahl.

Konstens förutsättningar förändras liksom de förväntningar som ställs på den. Thomas Mann levde i en tid där konstnären kunde diskutera sitt uppdrag likt en medlare mellan den sinnliga erfarenheten och en högre andlighet. Med rötter hos Platon ser författaren Aschenbach i novellen Döden i Venedig skönheten hos den unge gossen Tadzio, en reflektion av sitt eget, konstnärliga mål. Men vad återstår av detta i dag? En åldrande, patetisk författare på dekis som söker maskera sitt sexuella intresse som konst? Efter Freud är ingenting längre rent.

Radioteaterns Döden i Venedig, dramatiserad av Sisela Lindblom efter Manns novell, fokuserar tidens gång, både Aschenbachs åldrande och det knappa sekel som har förflutit sedan Mann skrev texten. Aschenbachs plågade tillvaro i Venedig ses, berättas och kommenteras genom en nutida familjs samtal. Aschenbach kommer till tals genom Horace Engdahl, som nu begår god – med reservation för att artikulationen ibland fallerar – debut i radioteatern. Man skulle här kunna tala om ett slags doku-rollbesättning, låt vara att Engdahls estetiska preferenser inte fullt ut sammanfaller med Manns – det gör heller inte vår tids. Etienne Glasers uppsluppna regi håller allvaret hos Aschenbach och Staffan Göthe – den i familjen som försvarar Mann och Aschenbach – på ironiskt avstånd.

Moralismen är i dag lierad med estetiken, att placera konsten – eller konstnären – på piedestal är redan på förhand dömd till den undergång som 1913 drabbade Aschenbach i Venedig.

Claes Wahlin