Scenisk slutkraft

Claes Wahlin ser Sofi Oksanens historia
om Estland bli till lite väl försiktig teater

Ida Engvoll i ”Utrensning” på Stockholms stadsteater.
Ida Engvoll i ”Utrensning” på Stockholms stadsteater.Foto: PETRA HELLBERG
TEATER
Sofi Oksanen.
Sofi Oksanen.Foto: BJÖRN LINDAHL

Länge leve det arbetande estniska folket! Elagu eesti töötav rahvas! I vita bokstäver mot röd fond sträcker sig den gammalkommunistiska devisen över Stockholms stadsteaters Lilla scen. Därunder samsas alla de tider som Sofi Oksanens pjäs Utrensning spänner över, från 1930-talet till början av 90-talet. Några stålbord, gula trästolar, massor av kannor och hinkar, samt en stor, genomskinlig vägg placerad strax framför de två vita dörrarna i den ljusa träväggen. En bild av en tillvaro där vem som helst kan kliva in och ställa till det.

Romanen Utrensning är mer uppmärksammad än pjäsen, som alltså skrevs före den flerfaldigt prisbelönade boken. Romanen är också mycket rikare med sina flerskiktade karaktärer och händelser. Att det är kvinnorna, Aliide, Ingel och Zara, som i kropp och själ drabbas hårdast av de skiftande regimerna, framgår dock av pjäsen. Kommunismen, nazismen och kapitalismens trafficking har en sak gemensam, ett patriarkat med förkärlek för sex, våld och sång.

Först under den sista halvtimmen får detta tematiska komplex scenisk kraft när de olika historierna och tiderna korsar varandra; hur Zara blir utnyttjad av sina hallickar, hur Allide och hennes syster som unga förnedras, medan Hans, Ingels gömde man, blodig vacklar hem från skogen dit han försökt fly. Här lyckas regi och ensemble med det boken uppnår, att ge en mättad, suggestiv bild av historiens våld och dess konsekvenser.

Jag har svårt att se vad som hindrade att detta slags kraft inte kunde finnas på scenen ända från början. Liksom historiens alla tider och platser ryms på scen, finns också hela ensemblen på scenen nästan hela tiden. Möjligen står respekten för historien i vägen, som om man vill skydda både rollfigurer och publik från att förlora värdigheten, i stället för att hitta ett dramatiskt tätare tilltal, rent av det slags attack som finns i historien.

Vad som nu, vid sidan av finalen, gör störst intryck är scenerna mellan Katharina Cohens unga Aliide och Gerhard Hoberstorfers Hans. Han som Aliide en gång ville ha och nu förgäves försöker få att om inte älska henne, så i alla fall uppskatta henne, röra vid henne. Lena-Pia Bernhardsson som den äldre Aliide bär också sin historia med tyngd, liksom Ida Engvoll gör en trasigt skör Zara och Samuel Fröler en lagom naivt trosviss Martin, med Lenin-skägg och allt. Med ett skägg gör ingen revolution, inte ens på teatern.

FAKTA

TEATER

Teater

»Utrensning

av Sofi Oksanen

Övers: Janina Orlov

Regi: Åsa Melldahl

Scenografi: Sven Haraldsson

I rollerna: Lena-PIa Bernhardsson, Katharina Cohen, Ida Engvoll, Gerhard Hoberstorfer, Samuel Fröler, m fl

Scen: Stockholms stadsteater, Lilla scenen

Speltid: 2 tim 20 min