Flickorna på rymmen

Jenny Aschenbrenner
har sett en nyuppsättning av
Kristina Lugns "Idlaflickorna"

LIKA SOM BÄR Stina Ekblad till vänster och Ylva Ekblad till höger, nej, Ylva Ekblad till vänster ... eller ...?
LIKA SOM BÄR Stina Ekblad till vänster och Ylva Ekblad till höger, nej, Ylva Ekblad till vänster ... eller ...?Foto: SÖREN VILKS
TEATER

Det var 1993 som Sif Ruud och Birgitta Valberg med jordnära självklarhet intog mellanrummet mellan varat och döden, skrattet och förtvivlan i uruppsättningen av Kristina Lugns Idlaflickorna. Det är lite svårt att inte minnas dem nu när Idlaflickorna åter står på Dramatens scen. Men systrarna Ekblad – Stina och hennes mindre kända syster Ylva – gör raskt Lillemor och Barbro till sin egna i en av Kristina Lugns bästa pjäser.

Två åldrande Idlaflickor möts på en charterresa till Gardasjön, ett sista möte, ett sista samtal om allt man varit och inte varit. I Vibeke Bjelkes regi, i tät samverkan med kostym och scenografi av Kari Gravklev, finns en större grad av abstraktion. Rummet är ett fyrkantigt utsnitt, avskalat och med bara en rand där grått övergår i brunt, himmel i jord. De två damerna gör entré i identiska kläder och rör sig exakt likadant genom det stiliserade scenrummet. Ett tag befarar jag att man tappat den markkontakt Kristina Lugns dramatik fäster sina vildsinta tankesprång vid, den kroppslighet som alla lyriska utvikningar vinner energi ur.

Men så mejslar systrarna Ekblad ändå fram varsin människa, inte bara speglingar av ett och samma självrannsakande sinne utan två separata personligheter.

Stina Ekblads Barbro näbbas och bits, Ylva Ekblad en snipigt självrättfärdig Lillemor, men båda när en rebellisk sprallighet under sina välstärkta kappor. Två senila småflickor på rymmen, som Kristina Lugn uttrycker det, med flickskapet lika nära som moderskapet i en härva av beroende, skuld och otillräcklighet.

Det är mindre yvigt och skojsigt än Lugns senare dramer, också mindre finurligt och existentiellt fiffigt, i stället ett poetiskt stycke om människans villkor med influenser från klassiska absurdister som Beckett tydligt fästa på kavajslaget. Det handlar om längtan och om ensamheten, om sveken och rädslan för döden och om att forma ord som ett sätt att rädda sig frånglömskan.

Det är vackert, ibland drastiskt men främst finstämt berörande i denna varsamt enkla uppsättning som bevarar orden intakta.

FAKTA

TEATER

»Idlaflickorna

av Kristina Lugn

Regi: Vibeke Bjelke

Scenografi: Kari Gravklev

I rollerna: Stina Ekblad, Ylva Ekblad

Scen: Dramaten, Målarsalen

Speltid: 1 tim 15 min