Monolog med betydande bett

"En liten verbal lek med
den moderna manligheten"

TEATER
Kalle Westerdahl i "Människans bästa vän".
Kalle Westerdahl i "Människans bästa vän".Foto: OSCAR WILSON

Med pannan mot golvet inleder Kalle Westerdahl sin katalogaria över misslyckade försök att finna kärleken och tvåsamheten. Styckets titel, Människans bästa vän, är förstås hunden. I detta fall den nya flickvännens hund som just bitit honom i snoppen och nu får honom att förklara sin långa rad av havererade relationer, eller snarare den inre röst som tvingar honom till självrannsakan i en sött övertydlig symbolik.

Kalle Westerdahls monolog är en samtidsspegling, en liten verbal lek med den moderna manligheten, kanske inte djupare eller mer mångfacetterad än utskällda tv-serien Våra vänners liv. det handlar om mannen som är livrädd för känslor och som egentligen är mest kär i sin egen romantiska idé om vad kärleken är. Men vad Kalle Westerdahl tillför är sin alldeles unika förmåga att fånga det absurda i normaliteten. Han och regissören Mikael Syrén har en blick för vår strävan mot att uppnå maximal lagom trevlighet i varje givet läge och hur vi för den sakens skull slår knut på oss och försätter oss i de mest skruvade situationer. Som när man tackar ja till en kopp te med flickvännen och hennes älskare, sekunden efter att man insett att de legat med varandra.

Kalle Westerdahls gehör för den där normalitetssträvan utan gränser sitter mycket i hans sätt att använda kroppen. Han spelar med en långarmad lätthet som vrids till snubblande ängslighet eller stolpigt övermod så att varje liten skiftning berättar sin egen historia.

Jenny Aschenbrenner