Vykort från Ibsen

TEATER
Helena af Sandeberg och Ida Engvoll i "Rosmersholm".
Helena af Sandeberg och Ida Engvoll i "Rosmersholm".Foto: Petra Hellberg

Nog kan det vara så att Gud är död, sexualiteten fri, dagis uppfunnit och flerpartisystem infört. En helt gemensam tro byggd på barnatro, social kontroll, plikt och några få välvalda moraliska snören är omodernt. Men något har vi att samlas kring menar Ibsen 2010, något binder dramatikerns människor tätt intill våra dagars. Nämligen det ständigt dåliga samvetet. Över hur vi sköter våra relationer, våra gränslösa ambitioner och rastlöst begärande jag.

I trilogins inledande Rosmersholm, drabbas unga Rebekka och hennes erövrade gifte präst Johannes av den ruelse de passionerade upplever när förälskelsens glupskhet stillnat för att jakten är över. Tomma och apatiska står de nu när tvåsamheten skall fördjupas och exfrun förpassats.

Men var tog habegäret vägen, var kom tvivlen och samvetskvalen ifrån?

Byggmästare Solness i Frölers blankrakade dryge arkitektversion, äts upp av skuld för att äregirigheten kostat honom barnen. När medelåldern daskar ner har hans karriärism sedan länge förkolnat både mannen själv och hans familj. De skrytsamma kyrktorn han byggt var helt meningslösa, men kanske en till romans med ett ungt fritänkande flickebarn kunde ge lite mening?

I Lille Eyolf får mitt i livet narcissismen ansikte. Eyolfs föräldrar är de som i dagens relationsspalter frankt eller viskande medger ”Jag tycker det är tråkigt med barn, vi får aldrig tid för bara oss.”

En aktuell egofrigörelse som dagens 70-talist feminism vill skuldrena. Mammor och pappor måste få vara jättemycket ifred från sin avkomma för att utvecklas. Ungarnas stora Eyolf-ögon ska övervinnas med ”egna behov” som stridsrop.

Fast nu drar jag iväg. Så här moderniserad och hårt vinklad är inte Tandbergs uppsättning. Han har inte läst de tre dramerna om prästen, byggmästaren, författaren och deras fruar som berättelser om livspusslande runt meningslösheten. Men något vill han säga om individen av i dag och kapplöpningen runt en existentiellt tom kärna.

För Ibsen 2010 var från början tänkt som en dekonstruerad Ibsen, en föreställning för vår tid. Det blev inte riktigt så, Ibsens välpolerade och hårdsmidda dramaturgi tog makten” skriver regissören själv, och det stämmer.

För delvis är trilogin nedplockad och körd i en avspänt humoristiskt intim samtidstvätt, men samtidigt är konflikterna fortfarande artonhundratalskonkreta. Alla barn i pjäserna är verkligen förlorade, till febern eller drunknade. Gudstron består och självmordet som lösning innebär fortfarande ett äkta skutt ner i forsen med påföljande riktig död. Alternativet är försoning. Inga abstrakta postmoderna flyktvägar gives.

Men att tankarna ändå spritter så fritt runt uppsättningen beror på att den spelas på en helt tömd scen. Jag räknar rekvisitan till en klase bananer, lite cornflakes, en krycka och en portfölj under sex timmar. Mycket lite binder alltså tiden, spelet på det stora snedställda golvet blir i stället som en hälsning från pjäserna, kärnan i texten redovisad på ett gigantiskt vykort som singlat ner i dalen mellan väggarnas norska snötäckta fjäll. Den statiska scenografin är på något sätt både helt frigörande och rejält sövande.

Jag velar, men hade Ibsen 2010 dekonstruerats hårdare hade hans hälsning blivit ännu mer chockerande modern. Men den hade också blivit mindre folkbildande, tidlös, och grafisk.

Lite dåligt samvete har jag att inte mer beröm ges åt ensemblen som fyller, hettar upp och besjälar Ibsens dilemman till riktiga föräldrar och älskande, utan annat stöd än ett snett golv. Men jag är helt modern, jag tänker inte låta kvalen driva mig i döden.

FAKTA

Teater

» Ibsen 2010 - Rosmersholm, Solness, Eyolf

Övers: Mia Törnqvist

Regi: Ole Anders Tandberg

Scenografi: Erlend Birkeland

I rollerna: Jan Myrbrand, Samuel Fröler, Jakob Eklund, Petronella Barker, Ida Engvoll, m fl

Scen: Stockholms stadsteater, Klarascenen

Speltid: 6 tim

Jenny Teleman