En träffsäker läsning

"Det är en scen med enorm förmåga att läsa text. Att lyfta upp en klassisk pjäs och pilla ur dess klara användbara kärna"

Moment: Teater i Stockholm firar tioårsjubileum med Strindbergs "Ett drömspel".
Moment: Teater i Stockholm firar tioårsjubileum med Strindbergs "Ett drömspel".
TEATER

Det finns en välkänd sanning vad gäller shopping. Det är provögonblicket, när jag drar på mig plagget för att se om det höjer mig, som utgör klimax. Själva kicken. I samma stund som varan är betald och ägd förlorar den glans och mening, och jag måste prova en till. Det här är inga nyheter. Hos Strindberg formuleras det som ett frö. Ett besvikelsens frö alltid sått redan i själva lyckoögonblicket.

Det är bland annat det här som gör Indras dotter helt vansinnig på människorna. Den gröna håven man åtrådde och fick var grön, men inte den gröna.

I Moment: Teaters Drömspel har håven blivit en röd elgitarr. Portvaktens väldiga täcke som virkas för att fånga människornas sorger, har blivit Pontus Stenshälls romanmanus som aldrig kommer bli färdigt. En gura och ett eget författarskap, samtidens begär

i en liten ask.

Bägge återfinns på drömmarnas Gubbängens torg, där figurer ur tio års uppsättningar sitter och dricker lådvin på lokala puben, Andreas Boonstras och Isabell Sollmans asktorrt uttråkade Edgar och Alice ur Dödsdansen hälsar på, Officern som väntar på sin Viktor fylls av Mathias Olssons älskansvärda, småpackade underklassdam Birgitta från ”Birgitta Pelikan”. Hon är Drömspelets berusade centrum, magiskt hjälplös på Komvux mattelektion, envist kämpande med logikens lagar. Woyzeck försöker annars dammsuga lite diskret i ett hörn och Billy Bones från Skattkammarön har blivit morrande glasmästare.

Tanken är uppenbar, vem som helst kan glida i och ur Strindbergs mästerstycke, för det finns inte en roll som inte är besviken på livet. Oftast stämmer det, men en och annan gäst blir nog mer udda och intern än drömsk och för alla.

Men jag märker hur jag litar på Moment. Det är en scen med enorm förmåga att läsa text. Att lyfta upp en klassisk pjäs och pilla ur dess klara användbara kärna. Så vad skulle Indras dotter häpna över i dag? Förutom att tvåsamheten alltid är lika skum så har väl Strindbergs upprördhet över sin tids vilja att göra allt angenämt till synd och allt obehagligt till plikt gett plats för andra bisarra dilemman.

Och i andra akten, då Indras dotter ger upp och verkligen vill hem, ges vi tre filmklipp från det slumområde utanför Bombay där våra billigt shoppade skjortknappar görs av gamla pet-flaskor hemma hos de förgiftade utfattiga på sophögen.

Det är synd om människorna som tröstköper skräp för att glömma att de tröstköper skräp för att glömma de ömkansvärda människor som gör skräpet. Det är stiligt läst.

Tioårsjubileumsföreställningen är stillsamt medvetet långsam och såsig, med korta utbrott av kraxigt intelligent käftsläng och sorg. Lite som stämningen på en förortsuteservering där tiden bara sakta rinner förbi dem som sitter där och inte lyckas.

FAKTA

TEATER

»Ett drömspel

av Strindberg

Regi: Pontus Stenshäll

Scenografi: Åsa Berglund Cowburn

I rollerna: Louise Peterhoff, Mathias Olsson, Linda Källgren, Andreas Boonstra

Scen: Moment: Teater

Speltid: 3 tim 15 min

Jenny Teleman