Högaktuella - men för tunga

Mankell känner att
han måste berätta allt

TEATER
Henning Mankell.
Henning Mankell.Foto: JONAS BILBERG

Om man ska försöka karakterisera Henning Mankells pjäser, så skulle man kunna tala om ett slags berättardramatik. Det gäller i alla fall det urval som Leopard förlag ger ut i samband med att Dramaten sätter upp den pjäs som givit namn åt volymen, Darwins kapten och andra pjäser. Om Darwins kapten, som ställer den tvivlande vetenskapsmannen mot teologin, är ett slags idédrama, så är såväl Antiloperna och Mörkertid, som Gatlopp ett slags berättelser i dialogform. Handlingen utspelas, i tur och ordning, bland hjälparbetare i Afrika, bland papperslösa flyktingar i Sverige och kring en fransyska som hade ett förhållande med en soldat ur den tyska ockupationsmakten under andra världskriget.

Pjäsernas teman är högaktuella, det moraliska perspektivet uppenbart, liksom den mänskliga utsattheten. Men berättandet lägger sig ofta över det dramatiska. Ordrika och ovilliga att lämna kvar något åt läsaren/publiken vilar det ofta en onödig tyngd över texterna – ungefär som ofta i den amerikanska dramatiken, så känner Mankell att han måste berätta allt. Och det, som redan Voltaire visste, är receptet för att tråka ut. ”Flera kilo ord”, som Suzanne Osten, dock uppskattande, påpekar i sitt förord.