Aftonbladet
Dagens namn: Malin, Malena
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur / Teater

Grundkurs i kapitalism

Sanna Ingermaa Nilsson på Folkteatern i Göteborg.   Sanna Ingermaa Nilsson på Folkteatern i Göteborg. Foto: Gunnar Helin

Heliga Johanna från Slakthusen är Brechts kanske mest krävande och rika pjäs. En fortlöpande grundkurs i kapitalismens tes om tillgång och efterfrågan med exemplet hämtat från Chicagos boskapsbörs och köttindustri, skriven 1929, och med en brinnande agitator i centrum, frälsningssoldaten Johanna Dark. Det är en händelse när denna pjäs nu sätts upp i Göteborg och i ett slag övertygande anknyter till Folkteaterns rötter i arbetarrörelsen.

Regissören Melanie Mederlind har på stora scenen gjort en minst sagt imponerande prestation då hon levandegjort denna väldiga text och därtill skärpt dess budskap. Där pacifisten Brecht förespråkade nödvändigheten av dialektikens både-och-tänkande har Mederlind skruvat upp pjäsen till ett existentiellt och politiskt patos. Den tomma scenen, de projicerade scenrubrikerna, sångerna, musiken, berättandet; flera av de klassiska brechtianska greppen finns med. Men det är förtvivlan över systemets status quo, att de därnere kvarhålls därnere och de däruppe förblir däruppe, som är det som bryter igenom likt ett SOS i föreställningen.

Med barnslig rättframhet talar Sanna Ingermaa Nilssons Johanna direkt till oss. De fattiga och lidande måste hitta till Gud, precis som kapitalisterna. Trosvisst hötter hon med fingret i luften, knyter sin näve och brister ut i sång ackompanjerad av kyrkoorganisten på scenen. Världen måste helt enkelt bli mer rättvis och förnuftig. Koralerna övergår snart i brusande volymer då kören på fyrtio personer kommer in.

Detta svartklädda kollektiv, representanter för folket, ger genomgående upphov till starka och tankeväckande bilder på scenen. Sjungande Internationalen som vore det en psalm defilerar de ned i underjorden och samlar sig i talkörer som i bön. De förblir de många som mäktigt håller ihop medan den lilla trion ( Shebly Niavarani, Pontus Lundin och Jonas Sjöqvist) med underhållande kapitalister mer docklikt fånigt upprepar och spexar med sin gemensamma dialog.

Musiken, men också Karin Nottrodts omsorgsfullt uppbyggda råa industriväggar, skiftar mellan metafysiskt ljus och mörker. Trons och liturgins medel och effekter är det som konstnärligt och genomgående används och färgar föreställningen. För vän av ordning och av Brecht kan detta tyckas som en styggelse. Då kan man bara påminna om att hela förloppet är på väg mot en slutlig uppgörelse med gud och allt hinsides och inte alls med marxisten och dramatikern Brecht.

Barbro Westling
Senaste nytt
SENASTE NYTT
Om Aftonbladet