Teatergigantens försvarstal

"Dramaturgiskt nedkokta, perfekta små bilder"

Skådespelaren Erland Josephson och författaren Peter Hallberg har skrivit ett stillsamt för­ svar för vår kulturhistoria.
Skådespelaren Erland Josephson och författaren Peter Hallberg har skrivit ett stillsamt för­ svar för vår kulturhistoria.Foto: FREDRIKA BLADH/ATLANTIS
TEATER

”Herr Josephson: Det går inte att veta hur man ska leva sitt liv.

Mister Test: Då får man göra det bästa av situationen.

Herr Josephson: Det låter som en hyllning till dammsugarpåsen.”

Det gnabbas en del i ”Teaterslottet”, Kungliga Dramatiska teatern där författaren och försöksmänniskan Ulf Peter Hallberg och skådepelaren Erland Josephson barrikaderat sig. Utanför skränar tidens förflackning. En folkmassa som vill måla allting i vit akrylfärg eldas på av kulturministern.

I källare och skrymslen gömmer sig sådant ingen längre är så intresserad av, som karaktären på den judiska anekdoten, Tjechovs icke dugande människor och gamla konstnärers sceniska närvaro. Men det är just sådant som i tjugo år hjälpt de bägge vännerna att vrida på frågan om livets mening.

En konstroman ”enbart för förryckta” kallas Livets mening och andra bekymmer. Det tror jag nog trots allt är för mycket sagt. Helt förryckt behöver man inte vara för att snabbt suga upp metaforiken och den stillsamt anarkistiska, ironiska oron. Vad ska nu hända med de sista resterna av de bildat lekfulla, de som andas samma luft som Strindberg och lever på damm och det förlegade?

Denna romans stora bild, av konstens hukande i skyttegraven inför förestående nedbombning, är fiffig men väl melodramatisk för att riktigt orka skära upp nya tankar i läsaren. Den diskreta motståndsappellen mot historielösheten och floskeldyrkan därute på gatan formuleras i stället mjukare och skarpare i själva samtalet inne i rummen.

Genom Josephsons beundran för sin regissör Tarkovskij till exempel: mannen som ständigt spanade över landskapet för att göra delikata filmrutor av gråskalan medan han retade svenskarna för deras ansikten. De var som tvålar, på något sätt helt oräfflade av smärtsamma upplevelser.

Värda att höra på är också de spöken av gamla skådespelare som gömmer sig i skrymslen och vrår och klagar över sina gamla rädslor och tyst muttrar över Josephsons förälskelse i Ingmar Bergman. Mister Test och han ser en Bergmanfilm i varje kapitel.

Dialogen är en anekdotsamling ur tjugo års samtal och saxade citat ur Josephsons egna böcker. Läsningen blir att försöka småjogga efter de två, den ene dessutom skakande av Parkinsons, i deras hasor upp och ned genom huset, för att hinna uppfatta deras bästa reflektioner. Dramaturgiskt nedkokta, perfekta små bilder, som av den dåvarande Dramatentitanen Lars Hanson som tog två svarta taxibilar hem efter sin allra sista föreställning. Hans egen bil ledde kortegen hem. Följd av hans blomsterhyllningar.

Jag tycker mycket om den här romanen, även om den inte är förryckt. Den är ett gammaldags konversationslexikon över teaterromantik. Den är ett stillsamt försvar för kulturhistoria. Den är säkert svårsåld. Och lite överlastad med krusidullerna. Inte alls olik foajén i Teaterslottet vid Nybroplan.

FAKTA

PROSA

»Livets mening och andra bekymmer

Ulf Peter Hallberg & Erland Josephson

Atlantis

Jenny Teleman