Liv Ullman i en spökparad

Norska Riks-teatret gästspelar på Dramaten med "Lång dags färd mot natt"

TEATER
Liv Ullman i ”Lång dags färd mot natt”.
Liv Ullman i ”Lång dags färd mot natt”.

Mary Tyrone, Eugene O´Neills morfingenomskurna modersgestalt, är på Dramaten-besök och som i spökparad genom minnet trippar de Marys jag träffat förr förbi. Hepburns kristallsköra hårdsnörda lady, Marie Göranzons hesa rasande kejsarinnespillra, Ann Petréns eleganta pundare, Lena Endres vemodiga sjuka mamma. När Norska Riks-teatret gästspelar med ”Lång dags färd mot natt” är Liv Ullman de älskande, krossade, skuldridna bröderna Tyrones själsliga epicentrum. Ullmans Mary är ett pastellfärgat upplöst flickebarn som låter sin ljusa monomana röst sörja och sörja och sörja den där tvååringen som dog för så länge sen. Så ont den har den rösten. De lysande sönerna, den kompakte Baasmo Christiansen och den utdragne, leende Valheim Hagens fylla stinker sorg, Sundquists James Tyrones av torkad uppgivenhet. Regissör Stein Winge bråkar inte med formen utan låter bara den naturalistiska plågan som av sig självt välla ut över Lilla scenen. Just så ljuvligt konventionsbunden som denna svarta pjäs numera är.

Jenny Teleman