Och plötsligt är allt för sent

Känslosamt om individens rätt

Foto: STOCKHOLMS STADSTEATER
TEATER

1700-talet är närmare än vi emellanåt tror. Tron på individens rättigheter, känslokulten och kärleken satt - då som nu - som en treenighet i högsätet. Skillnaden är möjligen den att idéerna kring individens rättigheter och känslans primat var ett slags nyupptäckter, så nya att när dramatiker som Gotthold Ephraim Lessing uppförde sin pjäs Emilia Galotti 1772, så blir den ett slags succès de scandale. Historien om en borgare som trotsar en adelsman sätter samtidens revolutionsidéer på scen, och när sedan flera av rollfigurerna låter sig styras av känslan i stället för förnuftet, då kan det tyckas som om hela samhällsordningen börjar gunga.

Faktum är att flera av rollfigurerna kan sättas på en skala mellan förnuft och känsla. Fursten slänger allt förnuft överbord för sin förälskelse i Emilia ( Kirsti Stubø), liksom Emilias älskade Greve Appiani och hennes mor Claudia har svårt att tänka klart för alla känslor. Kyligast är Marinelli ( Andreas Kundler), furstens intrigante kammarherre, som ser till att undanröja greven och därmed skapa ett än värre känslomässigt kaos. Däremellan finns Grevinnan Orsina, den försmådde älskarinnan som likväl ser klart, men först och främst Emilia, som vet att bevara lugnet i stormen, möjligen ett slags ideal, om det inte vore för det att hon dör i slutet.

r detta är också en historia om ett slags hedersmord, men där frågan om vems heder – faderns, eller dotterns – förblir obesvarad. För plötsligt är allt för sent, för sent för kärleken, för sent för livet, men kanske inte försent för känslans och individens rätt att ta plats. Plats på stadsteaterns scen tar i första hand känslorna; figurerna rör sig obekvämt, som om de inte vet vad de ska göra av alla inre stormar. Scenen är en korsning mellan barockteater och skolans griffeltavlor, teatern som lärosal, och om inte ensemblen hade tvingats att ständigt vända sig till salongen som vore den just en skolklass, så hade denna uppsättning kunnat få en mer känslostark inverkan. Göran Stangertz (Odoardo), Lena B Eriksson (Claudia) eller Petronella Barker (Grevinnan Orsina) är de som vackrast hittar den rätta känslan. Över huvud kunde spelet vunnit på en mer exakt, mer koncentrerad regi och ett spänstigare tempo. För i denna pjäs ska allt liksom bara plötsligt ha hänt, utan att varken scen eller salong hinner förstå riktigt varför.

FAKTA

Emilia Galotti

av Lessing

Övers: Horace Engdahl

Regi: Tobias Theorell,

Scenografi: Magdalena Åberg

I rollerna: Kirsti Stubø, Göran Stangertz, Lena B Eriksson, Johannes Bah Kuhnke, Andreas Kundler, m fl

Scen: Stockholms stadsteater, Klarascenen

Speltid: 2 tim 15 min