Lugn i känslostormen

Helena af Sandeberg i Anna Karenina.
Foto: Carl Thorborg
Helena af Sandeberg i Anna Karenina.
TEATER

”Han” darrar av nervositet innan han vågar närma sig den förtjusande Kitty på skridskobanan. ”Hon”, i Musse Pigg-tröja och tajta jeans, tycker att han är lite söt, hopplös men gullig.

Regissören Kjersti Horn har löst dilemmat med att göra scenshow av Tolstojs episka roman Anna Karenina genom att inte väja för återberättandets fälla, utan låta alla berätta, om sig själva och varandra, i tredje person. Skådespelarna rör sig upp och ner i en turkos jättetrappa av Sven Haraldsson, utställda för varandra som på var sitt podium och med en alldeles modern distans till sig själva. Med den skamlösa blandningen av moderniseringar – jympadojjor, jeans och referenser till yoga och jeepar – och boktrogna anakronismer sparkar hon också ut åskådarna en bit från dramats brinnande mitt. En liten ironisk tvist, en distans som klickar in titt som tätt, men ibland byts ut mot en stunds nära, nära passion med Anna Karenina själv.

Det är ett angreppssätt som pendlar mellan att fungera perfekt i glimrande små blänk till scener där allt känns här och nu och angeläget, och att göra detta storslagna passionsdrama onödigt svalt. Emellanåt angår det oss helt enkelt inte vad denna till vanvett förälskade kvinna gör för val.

Det fina är scener som när Henrik Norléns Levin blottar sitt bottenlösa självförakt inför sin älskade Kitty, en tragikomisk figur, men så älskvärd. Eller när Mats Blomgren går från att vara Karenin till att spela hans son; med bara en sänkning av axlarna blir han så vilsen som en övergiven nioåring kan vara.

Och Helena af Sandebergs Anna och Sven Ahlström som Vronskij fångar i några gripande scener den sexuella passionens absurditet och skrämmande flyktighet; af Sandebergs Anna bär det där tomrummet som uppstår precis efter kärleken med sig hela tiden. Men hettan har de svårare att förmedla. Inte ens efter paus, i den korta akt som inleds med maniskt rus, bränner det till ordentligt.

Jag charmas och roas och blir emellanåt en smula berörd av Stadsteaterns Anna Karenina, den är elegant

berättad och välspelad, men inte river den upp några större känslostormar.

FAKTA

Teater

» Anna Karenina

av Tolstoj

Övers: Fredrik Sjögren

Regi: Kjersti Horn

Scenografi: Sven Haraldsson

I rollerna: Helena af Sandeberg, Sven Ahlström, Petronella Barker m fl

Scen: Stockholms stadsteater,

Stora scenen

Speltid: 2 tim 35 min

Jenny Aschenbrenner