”Hjärtats dubbla slag” krafsar bara på ytan

Engagerande historia blir märkligt stum trots stark berättelse

Liv Mjönes och Björn Bengtsson i ”Hjärtats dubbla slag”. Foto: Petra Hellberg
Liv Mjönes och Björn Bengtsson i ”Hjärtats dubbla slag”. Foto: Petra Hellberg
TEATER

Ett folkhemskt egnahemskök, ett folkhemskt uppåtsträvande arbetarpar med småbarn och lån och fyra starka nävar, redo att bygga den bästa av världar åt sig och sina barn. Och så den där kontrollinstansen, den där viljan att skära bort det ruttna ur samhällskroppen som vandrar hand i hand med den statligt drömda perfektdrömmen.

Ett stycke nära nutidshistoria helt enkelt. Anna Heymowskas scenografi är en fest i tidstypiska 50-talsattiraljer. Margareta Garpe har skrivit och regisserat ett svensk realistiskt drama om tiden då moderniteten kommit så långt att en gift kvinna kunde överväga att satsa på yrkeslivet, men inte välja bort en oönskad graviditet.

Inget fel med detta i sig, med en välspelande ensemble som denna kan närhistoriska dilemman få liv och skänka den relief åt nutiden som ger förståelse för hur vi blev det låtsas­toleranta, folkhemsnostalgiska land vi är.

Men det finns ett problem med Hjärtats dubbla slag som gör att den i grunden engagerande historien bara krafsar på ytan.

Garpe har, i sin önskan att vara tydlig, täppt igen glappet mellan det utsagda och det underliggande i en dialog som förklarar varje liten tveksamhet. Det blir märkligt stumt, trots en i grunden stark berättelse om dubbla kvinnooffer för det manligt fyrkantiga folkhemsdrömmandet. Sonia som bara kan göra abort på villkor att hon också steriliserar sig och psykotiska Grynet på Långbro mentalsjukhus som anses alltför besvärlig för att få ha sin hjärna kvar. Den vänliga iskyla med vilken läkare knipsar äggledare och nervbanor i humanismens och framstegets namn är en viktig påminnelse om att tvärsäker rättfärdighet är ett livsfarligt gift. 

I glimtar fångar Garpe också människorna bakom typfigurerna. Liv Mjönes Sonia är sprängfylld med oförutsägbart liv, hennes svägerska Asta, stramt spelad av Elisabet Carlsson, balanserar spännande mellan krasshet och empati. Och i några magiska ögonblick i föreställningens mer förtätade slutscener blir Odile Nunes Grynet en poetisk brygga mellan inre och yttre liv.