Fruktansvärt – men sen då?

100 barn är komisk i det byråkratiska men landar i hålla-händer-idealism

TEATER

TEATER Föreställningen 100 barn som nu spelas av Stå!Gerillan på Stockholms stadsteater bottnar i den förlamande insikten om att människovärdet inte alls är ett absolut som FN:s konvention påstår, utan två: ett politiskt och ett biologiskt. Människor är olika värda - de 100 kinesiska barnen som försvann i Sverige 2007 blir först siffror i ett protokoll och sen förda till handlingarna, polisen söker passivt säger de.

Det är förstås en fruktansvärd historia och jag förväntar mig av Astrid Menasanch Tobiesons pjäs att den ska visa för mig varför denna fruktansvärda historia ska bli teater, vad i den som kan utnyttja teaterns speciella rum för att inte stanna vid konstaterandet.

Men trots ambitioner, både i text och form, verkar det inte finnas något behov av att komma vidare. Det finns komik i det byråkratiska, och identifikation i det desperata inför världens orättvisor. Men sen då?

Analysen landar i hålla-händer-idealism, mest svårsmält hos karaktären ”den illegala” som ett överdrivet oskuldsfullt nästan heligt offer. Med symboler som hav och stenar blir det något naturreligiöst runt hen som får mig att tänka mer på Waldorfskolor än politisk aktion. Och när Anna Lyons med välgestaltad frustration säger: ”Jag behöver få vara smartare, farligare, mer obekväm”, så längtar jag hemskt mycket efter just exakt det.