Candida med rätt att underhålla

George Bernard Shaws kvinnofrågor intressanta än i dag

Michael Jonsson och Marie Richardson i ”Candida” på Stockholms stadsteater.
Michael Jonsson och Marie Richardson i ”Candida” på Stockholms stadsteater.
TEATER

George Bernard Shaw var så mycket mer än författaren till Pygmalion, en pjäs som hade fått kortare livslängd om det inte var för musikalverisonen, My Fair Lady. Hans politiska engagemang och intresse för Ibsen och Strindberg ger hans dramatik en extra dimension. Han skrev en bok om Ibsen, och när han fick nobelpriset 1925 ville han att pris­summan skulle avsättas till översättning av Strindberg till engelska.

Den unge, adlige poeten Marchbanks som gästar pastor Morell och dennes hustru Candida är en historia om män som missuppfattar kvinnor. Den kvicka och mycket välkonstruerade pjäsen låter de båda männen, flankerade av Candidas far Burgess, utgöra alternativ på hur en man inte ska vara. Han ska inte vara den beskyddande, faderlige (Pastorn), heller inte den ­väne, eteriske och världsfrånvände (Marchbanks) eller­ den brackige materialisten (Burgess). Ingen av dem vet vad en kvinna vill, för att travestera Freud. Shaw bidrar till sin tids kvinnoemanicipation genom att insistera på kvinnans självständighet, samtidigt som pjäsen sticker hål på tidens mansroller.

Hur håller då detta i dag? Ja, mansrollerna är givetvis en smula förlegade, likaså är det egenvärde som tillskrivs Candida här en smula blekt, men pjäsen har sitt intresse som ett exempel på hur Shaw också kombinerar kvinnofrågan med sin socialism. Pastorn representerar den kristna socialismen, som reflekteras in i präst­bostaden, där också sekreteraren Proserpine blir drabbad av männens kvinnosyn.

I Anna Asps filmiskt exakta ­interiör tar Thommy Berggren fasta på kvickheten i detta komiska mysterium - originalets undertitel är just mysterium - och med den ensemble han har är problemet möjligen att det kan bli för roligt. Ingvar Hirdwalls Burgess har en sådan exakt tajming, ett sätt att lägga replikerna och röra sig på scenen att minsta lilla ljud väcker berättigad munterhet. Han sekonderas av Shima Niavaranis Proserpine, en gestaltning av en komedienne av stora mått som med ögon, tonfall och små gestiska ­påhitt håller uppmärksamheten.

Marie Richardsons Candida är sval och med ett stilla självförtroende som möjligen var mer radikalt på Shaws tid och Peter Anderssons Pastor Morell har pondus och ömklighet i fin kombination. Att Michael Jonssons Marshbanks ska ha ett sådan makt över pastorn är kanske inte helt sannolikt, möjligen skulle han spelats mer adlig, vilket rimligen var den naturalistiska förklaringen när det begav sig.

FAKTA

TEATER

Candida

av G B Shaw

Översättning: Marie Parker Shaw

Regi: Thommy Berggren

Scenografi: Anna Asp

I rollerna: Peter Andersson, Marie Richardsson, Ingvar Hirdwall, Björn Elgerd, Michael Jonsson, Shima Niavarani

Scen: Stockholms stadsteater, Klarascenen

Speltid: 2 tim 30 min