Maktens indiskreta charm skrämmer fortfarande

Inte en taskig replik i Stig Larssons dramatiska genombrott VD

Cecilia Forss, Helena Bergström och Anastasios Soulis i Stig Larssons ”VD”.
Cecilia Forss, Helena Bergström och Anastasios Soulis i Stig Larssons ”VD”.
TEATER

”Det vore en elakhet som saknar motstycke” säger Stig Larsson i en intervju 1994. Han menar att hans solidaritet med rollfigurerna gör det omöjligt för honom att skriva en replik som han inte kan stå för. Och lojaliteten är obrottslig, VD, Stig Larssons dramatiska genombrott, är ett mycket spelbart partitur, ett solitt fransk-klassiskt stycke med tidens, rummets och handlingens enhet.

Stig Larssons egen uppsättning 1987 blev med rätta legendarisk, Ernst-Hugo Järegård och den då unga Helena Bergström var lysande i en ­föreställning med ett sällsamt sug, VD:s tvingande makt blev närmast hallucinatorisk. Uppsättningen hade en fot i det kvardröjande vägdammet ­efter 70-talets socialrealistiska era, men den andra i full fart på väg in den post-moderna, som så här i back­spegeln kanske skildrade en ännu djupare alienation.

Nu på Stockholms stadsteater har man vänt på kuttingen och Helena Bergströms vd Monica travar in en kväll helt oanmäld hos en av sina anställda i Edward af Silléns modernisering. Bergström i dräkt, svinrygg och högklackat tar plats på det där speciella sättet som makten gör; talar, rör sig, sitter och står på ett sätt som lägger rummet och samtalet under sig. Hon växlar blixtsnabbt mellan att var jovialisk och aggressiv och tar njutningsfullt ut alla svängar, fri från kvinnorollens ofta korta koppel. Bravo! Det unga paret, spelade av Cecilia Forss och Anastasios Soulis får bara vackert rätta sig, fångade i en sit-com från helvetet i Peter Holms scenrum med öppen planlösning, mönstrad fondtapet och ­corny mobiltruddelutter.

Det är skojigare och på sitt sätt otäckare nu än på 80-­talet. Klasstemat känns skarpare, de unga tu är här mer av medelklass, men fortfarande trängda mellan VD:s värld och brodern Henriks. ”Socialfallet” som genomskådar Monicas tricks och vars påtända prat om nazister får en ny skrämmande bäring.

Sen VD skrevs för 27 år sen sitter obetydligt fler kvinnor i bolagsstyrelser vilket får af Silléns pyssel och knåp i genus-leklådan att förefalla lite scoutaktiga. Stig Larssons solidaritet med sina ­roller gör dem också på något vis totalitära, ändrar man en egenskap får det konsekvenser för hela förloppet; här blir det sexuella maktspelet inte längre en fungerande metafor för något utöver sig själv. Så om själva pjäsen VD egentligen handlar om regeln, så handlar denna uppsättning om undantaget.

Att det ändå blir så bra är för att Stig Larsson inte kan skriva en taskig replik.

Maria Edström

Teaterkritiker i Sveriges Radios Kulturnytt

Stig Larsson är kritiker på Aftonbladet Kultur. Därför recenseras pjäsen av en gästrecensent.

FAKTA

TEATER

VD

av Stig Larsson

Regi/bearbetning: Edward Af Sillén

Scenografi: Peter Holm

I rollerna: Helena Bergström, ­Cecilia Forss, Anastasios Soulis, Patrik Hont, Josefin Ljungman

Scen: Stockholms stadsteater. Klarascenen

Speltid: 1 tim 45 min