När pappa var borta kom vanmakten

Vanmakt och skam i pjäsen baserad på Åsa Linderborgs ömtåliga berättelse om sin far

Lennart Jähkel och Marina ­Nyström i ”Mig äger ingen”.
Foto: Petra Hellberg
Lennart Jähkel och Marina ­Nyström i ”Mig äger ingen”.
TEATER

Ömtåligast i Åsa Linderborgs skildring av sin barndom är kärleken mellan den alltmer försupne fadern och flickan som växer upp. Det är en kärlek lika stor, varm och överseende som den är indränkt i sprit, fylld av skuldkänslor och hjälplöshet.

I romanen tar språket, smeknamnen, den politiska jargongen och vardagens lägsta tillmälen, stor plats. Liksom den märkligt väl spunna genomsiktligheten: genom härdarmästare Leif ­Anderssons livs utförslöpa syns också industrisveriges ned­montering och det globaliserade kunskapssamhället växa fram. Det kollektiva och det privata slingrar sig i och ur varandra. Det ena är inte det andras fond utan bara olika skikt som ömsom döljer varandra, ömsom lyfts och avslöjar nya samband, bilder, påståenden.

Romanen har redan satts upp på andra scener och blivit film. På Stockholms Stadsteater har regissören Michaela Granit fyllt upp den stora scenen med klein­blå höga väggar där film och projektioner fångar upp just det dubbla perspektivet av stort och smått och understryker hur minnesbilder är utgångspunkt för hela berättelsen. Snöflingorna svävar ner över bilder av en hyreslägenhet i ett 50-talshus i Västerås, fabriksfasader, flickan på pappas pakethållare i den svarta vintermorgonen, hennes små händer på hans stora rygg.

Lennart Jähkel tolkar stor­artat individen Leif, schablonfritt, osentimentalt. Han är lika grandios i tystnaden inför den krossade kärleken till Åsas mamma som när han på lyran flott underhåller dottern med politiska ­utopier. Han ger rymd och golv för Marina Nyström som Åsa. Hon smälter samman barnets strategi med tonåringens taktik från lojalitet och solidaritet till raseri, sorg och uppbrott.

Tänk om man vågat lita ännu mer på teaterns och filmbildernas magi och suddat i flyttade stolar, burna kuddar, dörrar, ölburkar, dagisfröknar och pojkvänner. Om man löpt linan ut med det stora perspektivets många bilder ställt mot det lilla, etsande på far och dotter. Berättelsen har sin storhet där, i det ömtåligaste, inte i händelseförloppet.

Det är ändå bilderna av pappan, flickan och världen Västerås man bär med sig; de svår­formulerade känslorna av vanmakt och skam och en ung människas rätt att växa fritt. Att det hade kunnat bära med ett trängre fokus tänker jag mig ­inför slutet och Åsas korta ­epitafium över en pappa och en epok; det lämnar ingen oberörd.

Margareta Sörenson

teaterkritiker i Expressen

Åsa Linderborg är Afton­bladets kulturchef, därför anlitas en gästrecensent.

FAKTA

TEATER

Mig äger ingen

av Åsa Linderborg/Emma Boström

Regi/Bearbetning: Michaela Granit

Scenografi: Karin Lind

I rollerna: Lennart Jähkel, Marina Nyström, Nadja Mirmiran, Ralph Carlsson, Eva Stenson, m fl,

Scen: Stockholms stadsteater, Stora scenen

Speltid: 2 tim 30 min