Sedvanlig melankoli i Tre systrar

Tjechovs dramer levererar inte svar utan ställer frågor

Elin Klinga, Sofia Pekkari och Jennie Silfverhjelm i Tjechovs ”Tre systrar” på Dramaten.
Elin Klinga, Sofia Pekkari och Jennie Silfverhjelm i Tjechovs ”Tre systrar” på Dramaten.
TEATER

I ett brev till sin fru Olga skrev Tjechov kring förra sekelskiftet att ”Du frågar vad livet är, det är som att fråga vad en morot är. En morot är en morot”. Det finns gott om sådana yttranden av och kring Tjechov. Hans dramer vill ställa frågor, ­inte leverera svar. Traditionen, i alla fall på svenska scener, har velat höra en melankolisk grundton i hans pjäser, hur livet passerar medan rollfigurerna drömmer om något annat. Men allt oftare söks andra toner, de lite mer kantiga, de som kanske skär en smula i öronen på publiken.

Dramatens uppsättning, signerad den danske, synnerligen produktive regissören Emmet Feigenberg (dessutom teaterchef för Det Kongelige) bryter knappast någon ny mark när han nu för första gången tar sig an Tjechov. Scenrummet är sparsmakat, vagt kopparfärgade väggar, trägolv, sittmöbler som drar lite åt olika tidsepoker och ett piano vilar i ett milt, melankoliskt ljus. Det är lite som om ensemblen befinner sig i en ständig solnedgång.

Men öppningen är frisk. Replikerna faller raskt och glatt när namnsdagsbarnet Irina gratuleras. Sorgen efter den döde fadern tycks ha lättat för de flesta, med undantag av den olyckliga Masja. Tjebutykin (Magnus Ehrner) läser tidningsnotiser, Tusenbach (Johan Holmberg) lovar att en dag ska han börja arbeta. Livet går sin gilla Tjec­hov-gång. Så kommer överste Versjinin, direkt från Moskva, dit alla längtar men ingen åker. Det är alltid någon annan som ska realisera människornas längtan hos Tjechov.

De få toner som avviker handlar om de accenter som läggs på den förtvivlan som konvenansen och vanan tvingat rollfigurerna till. Det utbryter små eruptioner som punkterar gemenskapen, det som det normalt inte pratas om. Men strax återgår allt till det gamla vanliga. Att scenrummet vartefter skjuts ihop och möblerna blir färre, är en nog så tydlig bild för det reducerade livet.

Rollerna är väl utmejslade, om det så gäller en befängd frisyr för Andreas T Olssons Andrej, eller Peter Engmans tillknäppta Kulygin.

Två roller avviker vackert, Julia Dufvenius Natasja, uppkomlingen, som fäller repliker som levde hon på en egen planet, och Jennie Silfverhjelm, som med små, men auktoritativa medel gestaltar hur Masjas olyckliga liv för några ögonblick tycks kunna besvärjas av förälskelsen i Torkel ­Peterssons Versjinin.

Annars är det den tjechovska moroten i all sin prydno som presenteras, varken mer eller mindre.

FAKTA

TEATER

Tre systrar

av Anton Tjechov

Övers. Lars Kleberg

Regi: Emmet Feigenberg

Scenografi: Karin betz

I rollerna: Elin Klinga, Jennie Silfverhjelm, Sofia Pekkari, Andreas T Olsson, Julia Dufvenius, m fl

Scen: Dramaten, Lilla scenen

Speltid: 2 tim 40 min