Fångad av Norén

Spännande uppsättning av Stillheten i Helsingborg

teater med inlevelse Robert O Bredefeldt, Erik Borgeke, Cecilia Borssén och Jörgen Düberg i Lars Noréns ”Stillheten” på Helsingborgs stadsteater. ”En mycket spännande uppsättning”, skriver Barbro Westling.
teater med inlevelse Robert O Bredefeldt, Erik Borgeke, Cecilia Borssén och Jörgen Düberg i Lars Noréns ”Stillheten” på Helsingborgs stadsteater. ”En mycket spännande uppsättning”, skriver Barbro Westling.
TEATER

”Stillheten” av Lars Norén har snart trettio år på nacken. Pjäsen är sista delen i trilogin om sin uppväxten på hotellet i skånska Genarp. De tidigare två delarna, Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud, hör till Noréns mest spelade. På Helsingborgs stadsteater är familjedramat dock en helt igenom daggfrisk upplevelse.

Det är inlevelseteater av klassiskt snitt men med en samtida kaliber. Filmiskt flytande och mot dovt stämningsskapande musik mixar ensemblen rytmiskt coolt med psykologiska djupdyk. Regissören Christian Tomner kan sin Norén och har bearbetat texten med absolut fingertoppskänsla för smärtpunkter och relationsberoende. Det är helt enkelt väldigt bra teater!

På hotellet är äldste sonen Ingemar på väg till nästa jobb och att flytta hemifrån. Yngste sonen John har debuterat som poet i Stockholm. Fadern kan citera ur recensionerna men modern är skeptisk. Än mer misstänksam är Ingemar. Det faller ljus och skuggor över scenen och det är som det är. Mamma ska dö, pappa är alkoholist. Men han står inte längre i fokus som ensam syndabock. Jörgen Düberg gestaltar en känslig och sympatisk man som ensam kämpar mot sitt missbruk.

Det lätta retroanslaget av 60-tal i Yvonne Ericssons scenbild är snyggt placerad i ett existentiellt tomrum. Johns mössa är hipsterns och Ingmar Bergmans, och putsade skor, mörka kostymer och dräkter påminner om ett nu som är då. ”Som röken från en isblomma”, John preciserar sig i kylans bilder och poesin är viktig liksom jazzen i denna föreställning.

John framstår som den främmande i familjen men inte bara han. Det Robert O Bredefeldt i rollen så ihärdigt och bävande kretsar kring är längtan efter moderns kärlek. En kärlek han aldrig fått, och inte får nu heller. Cecilia Borssén står bortvänd som den cancersjuka modern, onåbar, trots att Erik Borgekes Ingemar kommer henne så fysiskt nära.

Familjen är där, svikna och tillsammans, i en närvaro som gör sig intensivt kännbar. Men det är inte en gång som alla andra. Käbblet har gett vika, behovet av sammanfattning skapar ett annat allvar. Orden är utvalda, tas emot och studsar inte tillbaka. 

Norén kan som ingen annan svensk dramatiker konsten att skapa intryck av verkliga människor på scenen, igenkännbara och oerhört komplexa. I Christian Tomners mycket spännande uppsättning hör och ser vi Noréns familj och fångas, än en gång, av den ofrånkomliga trovärdigheten i spelet.

FAKTA

TEATER

Stillheten

av Lars Norén

Regi: Christian Tomner

Scenografi: Yvonne ­Ericsson

I rollerna: Erik Borg­eke, Cecilia Borssén, Robert O Bredefeldt, ­Ester Claesson, Jörgen Düberg

Scen: Helsingborgs stadsteater

Speltid: 2 tim 50 min