Nazibödel inför rätta

Vad säger förbrytarens mänsklighet om oss?

Johan Ulveson som Adolf Eichmann.
Johan Ulveson som Adolf Eichmann.
TEATER

Samtal före döden - Adolf Eichmanns sista timmar är en nyskriven, sober och välspelad pjäs. Säkert kommer den att tas emot som ett viktigt memento i nya snudd-på-världskrigstider.

Johan Ulvesons Eichmann liknar en torr kamrer där han sitter i sin glasbur under rättegången i Tel Aviv 1961. Buren blir också dödscellen dit domaren Moshe Landau, en humanistiskt belevad Philip Zandén, kommer för ett sista samtal inför hans avrättning.

Under samtalet öppnas väggarna och blir till ramar för levande minnen, det är snyggt. Gerhard Hoberstorfers porträtt av Eichmanns närmaste chef, psykopatgeniet Heydrich blir en välbehövlig energiinjektion. Hans dödsdrift är anslående. Till de väntade ingredienserna hör i övrigt projicerade listor över mördade människor, samt det speglingsmoment som varje publikgeneration måste utsättas för som motgift mot självgodhet: offer och förövare är aldrig givna kategorier. Du kunde ha varit jag under andra omständigheter.

Men varför då inte undersöka omständigheterna bättre?

Det förvånar mig att Ragnar Lyth som umgåtts på djupet med Brechts dramatik framställer ett drama som i hög grad gör vad Brecht ogillade: riktar ljuset mot personliga känslor och bevekelsegrunder snarare än mot samhälleliga strukturer.

Märkligt nog får mördaren Eichmann stå för den klokaste tolkningen av sitt eget beteende – samma tolkning som Hannah Arendt poängterade i sin bok Den banala ondskan efter rättegången. Nämligen: Eichmann ingick i en kultur där hans nit och kunskap om det tyska järnvägssystemet kom till nytta – han blev ansvarig för nazisternas ”evakuering” (massutrotningstransporter) av judar och andra oönskade. Han såg en karriärmöjlighet och gjorde allt för att vinna broderskapets beundran. Ingen ånger.

Domaren, som är publikens duellant i detta möte mellan män, är i gen­gäld ute efter det som en melodramatisk teater-, film- och presstradition fixerat sig vid: att varje förövare måste känna skuld för att vara människa. Punktvis lyckas han framkalla Eichmanns känslor, men frågan är vad ”förbrytarens mänsklighet” säger oss?

Är vi redo att sörja hans onda verk tillsammans med honom – såsom teaterns inlevelseestetik här påbjuder?

Själv skulle jag vilja veta mindre om Eichmanns känslor och mer om vilken roll ideologin spelade i hans ”banala ondska”. Men i tider när höger- och vänsterextremism utan vidare klumpas ihop av myndigheter och polis kanske begreppet ”ideologi” helt saknar potential att välta kioskerna.

FAKTA

Teater

Samtal före döden

av Adam Price

Övers. Fredrik Sjögren

Regi: Ragnar Lyth

Scenografi: Lars Östbergh

I rollerna: Johan Ulveson, Philip Sandén, Ann-Sofie Raee m fl

Scen: Stockholms stadsteater, Kilen

Speltid: 2 tim 20 min