Teater för de intellektuella

Klassiska När dagen vänder, ett kammardrama med biografisk botten

Maria Salomaa och Simon J Berger i ”När dagen vänder”. Foto: Petra Hellberg
Maria Salomaa och Simon J Berger i ”När dagen vänder”. Foto: Petra Hellberg
TEATER

Teaterlandskapet på dessa protestantiska breddgrader är sig förunderligt enahanda. Oaktat om man spelar nyskrivet eller klassiker, så finns ett släktskap i spelstil och teaterestetik, som också ser till att vara angeläget ur en politiskt eller moralisk aspekt. Det är inget fel i det, konsten vill ofta betyda något redan här och nu. Men det har som konsekvens att det finns en rad teatrala uttryck som inte syns på scenerna.

Paul Claudels När dagen vänder gick på Dramaten 1958, och som radioteater för ett decennium sedan. Ursprungligen skriven 1906, men utgiven och reviderad först 1948, möter vi ett kammardrama med biografisk botten. Under sin tid som konsul i Kina i början av förra seklet blev han djupt förälskad i en gift kvinna, en historia som havererade varför Claudel allvarligt övervägde att gå i kloster.

På väg till Hongkong möts de, Mesa och Amalric, den förre på väg till en tjänst som tulltjänsteman, den senare en driftig lycksökare. De möter paret Ysé och De Ciz, där Ysé är och blir föremål för Mesas respektive Amalrics begär. Som mycket av fransk dramatik är språket av vikt, världar må gå i kras, men helst på perfekta alexandriner. Claudels språk böljar fram mellan det vardagliga och det mystiskt upphöjda, och var en gång provocerande. Här finns allt från invektiv till ett slags Höga visan, smidigt försvenskat av Anders Bodegård.

Ysé må stå i centrum för den synliga handlingen, men det är Mesa som via kärleken till henne finner Gud. Varje akt, ja, varje scen har så att säga ett dolt skikt som ska uppenbaras. Publiken har att anstränga sig för att förstå, ungefär som Mesa försöker förstå Gud. Här finns en realistisk förhöjning, orden fästade i kropparna samtidigt som dessa kroppar blir ett slags käril för repliker skrivna av något, ja, högre väsen? Pjäsen har figurer utan repliker, Lusten, Girigheten, Döden, Nåden. Det är teater med katolska förtecken för intellektuella.

Spelet måste ske på båda planen, något som ensemblen lyckas med över förväntan. Maria Salmomaa gör en Ysé som utan ansträngning skiftar mellan hora och madonna, Simon J Bergers Mesas inre konflikt speglas i ansiktet, liksom Johan H:son Kjellgrens Amalric är kroppens försvarare medan Rikard Forsgrens De Ciz är en omedveten spelplats för ett slags borgerlig tvehågsenhet. Marucs Olsons läckra scenografi, akterna går från bländande solsken över gravsvart natt till Boxarupprorets blodiga apokalyps/nåd, ger den rätta estetiska förhöjningen.

FAKTA

Teater

När dagen vänder

av Paul Claudel

Övers. Anders Bodegård

Regi: Wilhelm Carlsson

Scenografi: Marcus Olson

I rollerna: Maria Salomaa, Simon J Berger, Johan H:son Kjellgren, Richard Forsgren

Scen: Strindbergs Intima Teater

Speltid: 3 tim 25 min