Strindberg utan makrill

Strindberg?

Är det han som hatar kvinnor och är så realistisk att man får smak i munnen när han talar om halstrad makrill?

Inte längre. Inte sen Teatergalleriets aktörer i Dödsdansen hanterat hans realism som ett stycke dammig teatertradition, numera lätt att dekonstruera/ dubbeldekonstruera så knappt ett uns av det personligt strindbergska finns kvar.

I stället är det rollerna som lyser. Alice ( Holmberg) i diverse formidabla personlighetsklyvningar. Edgar ( Hellström) i lika många kliv mellan vad som en gång var pjäsens stämmor och motstämmor. Röster nu ofta tystade.

Det som hänt är att skeende och persongalleri och psykologi lösgjorts från Strindberg och att allt gammalt och galet (som kvinnohatet) tempererats genom omplacering i nya ironiska mönster.

Mekaniskt har det gått till så att urpjäsens sex roller krympts till bara två. Och att dessa två sen fått ge alla frånvarande röst genom att återberätta deras historier och härma och nån gång karikera dem.

Ett vådligt företag. Men också gjort med den fyndighet som till äventyrs kan rymmas i det nedbrytande (dekonstruktiva).

Så har styckets gråmelerade mellanhand Kurt på chaplinskt vis förkortats till ett attribut (här en hatt) tilltalad av ömsom Edgar och ömsom Alice i allvarliga eller raljanta tonfall.

Problemet är att det nån gång kan vara svårt att skilja mellan raljans och allvar.

Som vax mjuknar jag för Alice (särskilt när hon sliter av sitt blonda hår och några ögonblick är sig själv med rakat huvud) och jag imponeras stort av Edgar (särskilt när han strakbent stapplar i den mansroll vi maskuliner så klumpigt beträder).

Men vad är till slut meningen? Vad nedmonteras Strindberg till? Och pjäsen? En postmodernism som tar allt allvar ur en förarglighet? En gemen förnöjelse på diktarens bekostnad?

Eller är det kanske det som är bra med föreställningen? Alla frågor den ställer.

Även om makrillsmaken går förlorad.