Aftonbladet
Dagens namn: Algot
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur / Teater

Alakoskis bok blir stor teater

Amelie Björck ser en uppsättning utan gömställen

Kalle Westerdahl och Annika Hallin i Susanna Alakoskis ”April i anhörigsverige”.   Kalle Westerdahl och Annika Hallin i Susanna Alakoskis ”April i anhörigsverige”. Foto: PETRA HELLBERG

Det finns så många barn som aldrig får vara barn. Som kommer glåmiga till skolan efter att under natten ha lyssnat efter dunsar och klirr från föräldrarnas sovrum. Som kommer glupande hungriga till matsalen på måndagen, efter helgens tomma kylskåp. Som blir så bra på att skyla över och verka ”normala” att frågan hur det är hemma aldrig ens ställs.

April i anhörigsverige är en föreställning till alla dessa barn som kanske är vuxna nu och försöker leva med sina skador. Lappa något mjukt över ett halvt liv präglat av ”skammen att sträcka ut sig och inte bli mottagen”.

 

I Susanna Alakoskis text, utgiven i bokform förra året, och nu vackert dramatiserad och regisserad av Monica Wilderot, vävs hennes egen erfarenhet av att växa upp med alkoholiserade föräldrar ihop med andras röster ur den anhöriggrupp hon deltar i på ett ”slott i slättlandskapet”.

Den fragmentariska texttypen, som sammanför nuets dagboksanteckningar, med minnesbilder, fakta, brev och kloka socialpolitiska imperativ, är som gjord för en postdramatisk teaterstil där växlingen mellan tonlägen, hållningar och perspektiv – snarare än den sammanhållna illusionen – är a och o.

 

Men än viktigare är kollektiviteten. Plötsligt finns här ett ”vi” i denna anhöriggrupp: ett hopp efter åren av ensamhet. Och när detta scenens sköra ”vi” möter publikens vi uppstår en sällsynt resonans, där allt det tysta vi samfällt bär på ljuder genom de fem skådespelarna på scenen. En hunger. Och ett svar i form av ett sammanhang.

Alakoskis ord inifrån erfarenheten, inifrån arbetet i själ och vardag, kommer fram starkt i Lars Östberghs neutrala och rymliga scenrum. Skådespelarna har inget att gömma sig bakom. Inget kaos, inga spyor, inget blod, ingen bärs bakom soffan syns på scenen – ytan är efteråts-normal, fast skadan ännu pågår.

 

Ulf Eklunds regncape dras åt av andras händer runt hans ansikte, förgäves försöker han få bort den störande plasten som kommer igen och igen; lättar, spänner, lättar. Emil Ljungestigs väg blockeras av stolsrygg efter stolsrygg att forcera; han klättrar bara för att möta nästa hinder. Fina konkretiseringar av en frigörelseprocess som är att leva med snarare än helt ”komma över”.

Att gestalta detta är att se sin publik och bry sig om hur vi har det. Vad mer kan man rimligen begära av en teaterföreställning?

Teater Susanna Alakoski
SENASTE NYTT
Om Aftonbladet