Elegant om skönhet, konst och moral

Claes Wahlin om ”Dorian Grays porträtt” på Stockholms stadsteater

Emil Ljunge­stig och ­Rikard Wolff i ”Dorian Grays porträtt”.
Emil Ljunge­stig och ­Rikard Wolff i ”Dorian Grays porträtt”.
TEATER

TEATER. Sällsynt vacker är scenbilden för Dorian Grays porträttStockholms stadsteater, som ett monokromt konstverk i egen rätt. En snedställd kub med höga väggar, gråa liksom golvet och baksidan av ­målarstaffliet i hörnet. En pall mitt på golvet. Basil, konstnären i Rikard Wolffs gestalt, stiger fram med bar överkropp som vore han förberedd för kistan. Vännen Henry, Richard Turpin, vital och elegant klädd i grått, konstaterar att konsten är den enda egentliga verkligheten. Londons berömda ­dimma fanns inte förrän den målades av en konstnär.

Lucas Svenssons ­dramatisering av Oscar Wildes roman drar få växlar på kvickheterna i texten, eller den lätthet dialogen rådbråkar skönhet och ålderdom, moral och estetik. Emil Graffmans regi är en konversationspjäs strax före dödsriket. Modellen, den unge Dorian (Emil Ljungestig), i kortbyxor som kom han ­direkt från en engelsk privatskola, inser strax att hans ungdoms skönhet kommer att förgås, medan porträttet av ­honom förblir evigt ungt.

Det är kring dessa ­teman, skönheten, konsten, moralen och döden, som Wildes/Svenssons text kretsar i en spiral­rörelse som slutar med det välkända mordet: ungdomen dödar konsten, förgäves i hopp om att samtidigt döda tiden. Valet att använda sig av Benjamin Brittens The young person’s guide to the orchestra, komponerad 1945, som ett återkommande motiv tolkar jag som att uppsättningen vill vara en guide till pjäsens teman.

Ensemblen närmast glider genom de olika scenerna, de eleganta övergångarna förflyttar skeendet mellan ateljé och gata, mellan trädgård och pub. Ljussättningen skapar i flera scener ett skuggspel, som är det just skuggornas rike som närmar sig. Vad som möjligen skär en smula är hur skådespelarna fäller ­sina repliker; kasten mellan lågmäldhet och en mer högljudd förtvivlan får mig att undra om inte man borde ha försett dem med mikrofoner, ­låtit rösterna bli kalibrerade ljudskuggor. Iscensättningen ligger ju redan nära filmens teknik.

Den stumme Butlern, Claes-Göran Lans, sätter avtryck med mimik och små gester och ­erinrar om hur konsten i Svenssons och Wildes värld är förbehållet de högre klasserna. Wolff, Turpin och Ljungestig skapar tillsammans en triptyk över livets stadier, ­ålderns insikter sker till priset av skönheten. Det enda som kan tjäna som motvikt, som Wilde ­aldrig upphörde att påminna om, är konsten. Att Julia Przedmojskas scenbild stannar kvar är alltså följdriktigt.

FAKTA

TEATER

Dorian Grays porträtt

av Oscar Wilde/Lucas Svensson

Regi: Emil Graffman

Scenografi: Julia Przedmojska

I rollerna: Emil Ljungestig, Richard Turpin, Rikard Wolff, Claes-Göran Lans

Scen: Stockholms stadsteater, Klarascenen

Speltid: 2 tim 20 min