Tiden som huvudroll

Romeo och Julia möts i tillfällig passion

Ur "Romeo och Julia". Foto: Petra Hellberg
Ur "Romeo och Julia". Foto: Petra Hellberg
TEATER

”Ur led är tiden.” Jovisst, det är en dansk prins i ett annat Shakespearedrama som uttalar den repliken. Ändå tycks tiden vara lika mycket huvudperson i Romeo och Julia, åtminstone i den version Linus Tunström levererar som ny husregissör på Stadsteatern.

Om uppsättningens kostym är av det ”tidlösa” slaget så är seklens närvaro i form av uråldrigt hat ändå påtaglig. I en pampig scen står mödrarna i de stridande familjerna Capulet och Montague likt furier med blodiga släktskallar och tyg i händerna och åberopar oförrätter; detta är deras arvegods till kommande generationer.

Traditionens förryckta tidsmaskin demonstreras också i en prolog som gestiskt spelar upp dramats tragedi på förhand. Allt bekräftas sedan, markerat av obönhörliga tidsangivelser. Ynka ”48 timmar tidigare” gryr hoppet om kärlekslycka och vi påminns om tidens hast. Är det ens möjligt att bli förälskad, gifta sig och dö på så kort tid?

Den gamla tiden agerar ond maskin – medan den unga snöps i ofullgångenhet. Romeo och Julia hinner bara blossa innan de offras i släktförsoningens namn. Deras död blir här ful med plastpåsar över huvudena och det är bra. Barnoffer ska inte vara heroiska. Daniel Nyströms Romeo utstrålar en oförställd desperation som är densamma i himlastormande kärlek och ångest. Hans långa svepande pojkarmar är rörande mot grabbgängets Mercutios (Emil Almén) och Benvolios (Alma Pöysti) nattklubbserotiserade våldsamhet, eller mot den uråldriga ammans uppenbarelse, en fint balanserad, queer primadonna i Åke Lundqvists gestaltning.

Passionen tycks så ovanligt ömtålig, kanske hade den varit över i morgon? Gizem Erdogans Julia lyckas med att i stunden tyckas söka sig fram genom replikerna och liksom förvåna eller övertyga sig själv – en stigande stjärna. Bearbetningen bevarar det vardagligt främmande bra och koreografins små manspiruetter och stumfilmlån är roliga. Men mycket slår isär helheten. Scenografins stiliserade hus i två delar för fiendesläkterna är smart och vacker, men ger en instängd känsla i andra akten som förlorar energi. Projektionerna med påven och vissa musikval väcker mest undran.

Tid behövs alltså inte bara för att läka släktfejder. Den gör nog också gott för en spännande uppsättning med en bit kvar till katarsis.

FAKTA

Teater

Romeo och Julia

av Shakespeare, övers. Göran O Eriksson

Regi: Linus Tunström

Scenografi: Julia Przedmojska

I rollerna: Gizem Erdogan, Daniel ­Nyström, Emil Almén, Alma Pöysti m fl

Scen: Stockholms stadsteater

Speltid: 2 tim 55 min