Tankenötter & snubbelhumor

En dispyt kring filosofi och ett hushållsgräl är inte olika. Du beter dig som en idiot medan jag lugnt och sakligt redogör för min ståndpunkt. Men hur pedagogiskt jag än förklarar tycks du inte begripa ens de mest grundläggande av mina sanningar. Mina ord når inte in till dig. Dina inte in till mig. Därför fortsätter vi att gräla om samma saker utan att någonsin exakt kunna redogöra för vad vi menar.

En ohygglig meningslös rundgång, menar Meidals stele Karl Popper. Sant och riktigt, språket är alltid detsamma, vi är dess fångar, alltså bör filosofin vara onanistisk, menar Khemiris borderline-version av Wittgenstein. Mja, ta det nu lite rofyllt, menar Ohlins Bertrand Russell och suger på sin pipa.

Dessa tre väldiga västerländska intellekt möttes en gång, i bara tio minuter, i en föreläsningssal i Cambridge 1946. De kom i bråk om huruvida det finns några verkliga filosofiska problem eller om allt bara är språkliga bryderier. Bör stora tänkare hänge sig åt lingvistiska krampanfall eller försöka lösa konkreta samhällsproblem?

Tydligen hamnade en eldgaffel i handen på någon under meningsutbytet. Ett sånt möte skulle kunna bli ganska torr teater, om man inte som här låter barnsligheten hos grälande människor oavsett akademisk examen få huvudrollen. Wittgenstein blir en trotsig vilde i den kontrollerade Poppers ögon. Själv karaktäriserad som högst ängslig fjant av det stora geniet. Ingen lyssnar, tavelkritorna yr och ljuvt homoerotisk brottning förekommer. Ohlin har fångat blicken hos en ointresserad fadersfigur som ser sönerna kämpa sig svettiga för lite uppmärksamhet, en Bertrand Russell så teoretisk att hans enda skäl att välja bort självmordet är att han vill veta lite mer om matematik.

Inga svar kommer ur denna nästan retsamt snabbtänkta text om tankenötter och akademisk prestige. Däremot trollar ensemblen fram häpnadsväckande mycket ren snubbelhumor, usel sportsmannaanda samt en monolog om tegelstenar i rymden som är förtjusande bortom beskrivning.