ÅSIKT

En vänster som ser ner på folk förlorar

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

"Le nationalisme, c'est la guerre", nationalism är krig, sa en gång den franske presidenten François Mitterrand.

Det var då. I dag är nationalism på modet.

Storbritanniens beslut att lämna EU och valet av Donald Trump öppnar dörren på glänt till en ny tid med andra spelregler.

Mycket annat har också påverkat, som Rysslands marsch mot nationalkonservativt envälde följt av liknande utveckling i Ungern, Polen och nu senast Turkiet.

Hyllandet av nationen, folket och den starkes rätt går som en röd tråd genom tidsandan. America First!

Skulle förändra Europa

Men inget av detta kommer att förändra Europa lika mycket som om Frankrike skulle välja Marine Le Pen från Nationella Fronten till president. Första valomgången är nu på söndag, finalen äger rum den sjunde maj.

Just nu tyder mycket lite på att hon får flytta in i Élyséepalatset, presidentens officiella bostad. Men valkampanjen är rörig och inget är säkert.

Det regerande Socialistpartiets kandidat heter Benoît Hamon och tillhör partiets vänsterfalang. Han ligger under tio procent och betraktas allmänt som rökt.

Uttalad vänsterpopulist

En kandidat som däremot har seglat upp i slutskedet är Jean-Luc Mélenchon, en avhoppad tidigare S-minister och uttalad vänsterpopulist. Många inom frankrikes politiska etablissemang fasar nu för vad som skulle hända om Mélenchon och Le Pen får flest röster på söndag och alltså skulle komma att mötas i andra valomgången.

Det mest sannolika är dock att Le Pen i stället får möta Emmanuel Macron, även han tidigare socialdemokrat men mer åt det socialliberala hållet.

Det paradoxala är att kandidaterna från de traditionella maktpartierna, högerns Republikanerna och vänsterns Socialistpartiet sedan länge ligger på fjärde och femte plats.

En av förklaringarna är att detta år är speciellt. Att Brexit, Trump och europeisk högerextremism har fångat upp en tillfällig våg av främlingsrädsla och misstroende mot etablerade politiker, medier och institutioner.

Önsketänkande

Men det verkar delvis vara önsketänkande. I en artikel i brittiska The Economist i veckan går man igenom valresultat från 1952 till nu och jämför med ekonomisk utveckling. Fram till finanskrisen fanns ett tydligt samband mellan ekonomisk tillväxt och politikers möjlighet att bli återvalda. Men efter finanskrisen verkar sambandet ha upphört, av 35 val sedan 2008 har sittande regeringar förlorat 29.

Det antietablissemang och den populism som bar upp Trump och Brexit kanske inte är en tillfällig avvikelse utan det nya normala.

Ökade klassklyftor

Därmed inte sagt att ekonomi och höger-vänsterkonflikter är oviktiga, under det utbredda missnöjet finns ökande klassklyftor och känslan av att ha övergivits av fjärran eliter. Därför var Donald Trumps löfte i sitt installationstal så kraftfullt, att "De glömda männen och kvinnorna i vårt land inte ska vara glömda längre".

Men de traditionella höger- och vänsterpartierna har sällan snabba svar när kultur, religion, identitet eller någon diffus känsla av osäkerhet dominerar samtalet.

Även "De glömda männen och kvinnorna" i Frankrike har börjat höja rösten. Marine Le Pens kärnväljare är den franska arbetarklassen. De hunsade tar nu revansch, som författaren Bim Clinell uttryckte saken redan 1999.

Vänsterpartierna har misslyckats av många skäl, men det kanske viktigaste är elitismen. En vänster som tittar ner på människor från en hög och upplyst utsiktsplats är dömd att förlora.

Här finns inga enkla svar. Att möta människor i ögonhöjd handlar om vem man är och vad man står för, det kan inget PR-bolag hitta på.

Men ett steg på vägen är förmodligen att vänstern behöver nya politiska idéer grundade i människors vardag, färre ord och fler lösningar på praktiska problem som bostäder, jobb och fungerande skolor.

Det kanske inte låter så storstilat, men det var i vardagen folkrörelserna började en gång.