ÅSIKT

Franska valet är mellan pest och penicillin

Foto: AFP
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I dag går de franska väljarna till val. Det är sanningens minut - inte bara i Frankrike utan för hela Europa.

Högerextrema Marine Le Pen lär förlora själva valet men står ändå på många sätt som segrare. Nationella Fronten, som grundades av hennes far Jean-Marie Le Pen tillsammans med bland andra SS-veteranen Léon Gaultier, är nu i princip rumsrent.

Socialliberalen Emmanuel Macron ser ut att samla omkring 60 procent av väljarna. Det är lågt med tanke på hur mycket som står på spel.

Skillnaden mot förra valet då Nationella Fronten lyckades ta sig så här långt är slående.

Katastrof för vänstern

Det var 2002 och själv var jag i Paris i flera omgångar för att följa kampanjerna nära. I första valomgången föll socialistpartiets kandidat Lionel Jospin på mållinjen och Jean-Marie Le Pen tog sig vidare med bara 200 000 rösters marginal.

Det var en ofattbar katastrof för den franska vänstern. Bara några dagar senare besökte jag socialisternas högkvarter på rue de Solférino i centrala Paris. Känslorna hade inte svalnat och varje dag pågick stora demonstrationer mot Jean-Marie Le Pen.

I ett rum satt hela det socialistiska ungdomsförbundets ledning och fullkomligt kräktes över högerns kandidat Jacques Chirac. Han var inte vatten värd.

Chiracs ekonomiska politik var nyliberal, fick jag veta. Han var korrupt, hatade miljöpolitik, motarbetare kvinnors rättigheter, drev inte arbetarnas intressen och hade en konservativ socialpolitik.

Och föresten, sa de, alla du ser här i rummet kommer att rösta på honom.

Sen kunde de inte hålla sig för skratt, situationen var för absurd.

Chirac fick 82 procent

Till saken hör att de franska ungsocialisterna ligger längst till vänster i partiet. De avskydde verkligen Chirac. Ändå röstade de för honom och demonstrerade på gatorna för att han skulle vinna . Eftersom alternativet var Nationella Fronten.
På valdagen fick Jacques Chirac 82 procent och krossade bokstavligen Jean-Marie Le Pen.

I år är de stora demonstrationerna borta. Och även om Socialistpartiet ställt sig bakom Emmanuel Macron är det progressiva Frankrike splittrat.

Enligt mätningar kommer bara drygt hälften av vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchons väljare att rösta på Macron. Resten stannar hemma eller stödjer Le Pen.

Debatten är inte bara isolerad till Frankrike.

”Pest eller kolera”

En märklig tankefigur har sipprat in i Europas vänster, att valet mellan Marine Le Pen och Emmanuel Macron skulle handla om "pest eller kolera". Att de två är lika illa.

Som om valet bara handlar om kandidaterna själva och deras ekonomiska politik, eller om pensioner, miljöfrågor, banker och välfärd. Som om det var ett vanligt val.

Men det är det inte - för Marine Le Pen är ingen vanlig kandidat.

Valet mellan fascism och demokrati handlar inte om "pest eller kolera" utan om pest eller penicillin. Om en mänsklig avgrund - eller ett öppet samhälle där vi bråkar med varandra om olika politiska lösningar.

Auktoritär nationalism

Oavsett om vi är socialister, liberaler eller konservativa har vi mer gemensamt med varandra än med den auktoritära nationalismen och dess förakt för svaghet.

Jag skulle personligen hellre rösta på en häst till president än Marine Le Pen.
Yanis Varoufakis, tidigare finansminister i den grekiska Syriza-regeringen, har kanske formulerat det tydligast.

- När progressiva står inför ett fascistiskt, rasistiskt parti som vill ha kontrollen över den djupa staten, över polisen och över armén. Och använda dem mot människor med mörk hudfärg, mot bögar och mot arbetarklassen. Då ska vi alla samlas mot den kandidaten, även om vi måste stödja en nyliberal, säger han i ett Youtube-klipp.

Precis så är det.

Förövning

Sen ska vänstern naturligtvis fortsätta driva sin politik och bygga koalitioner för att kunna vinna val i framtiden. Men ingen vänsterkandidat lyckades ta sig till andra valomgången i det franska valet - så vi är tillbaka hos ungsocialisterna på rue de Solférino 2002.

Och då är demokratin viktigast.

Frankrikes presidentval är förmodligen en slags förövning inför de kommande årens europeiska politik. Både socialister och republikaner, de två traditionella maktpartierna, misslyckades kapitalt med att möta den våg av uppror mot etablissemanget som sveper över världen.

Det borde bli en läxa i fler länder.

Macron saknar svar

Problemet med Emmanuel Macron är att han verkar sakna svar på de sociala frågor och den oro som lyft upp Marine Le Pen till centrum i fransk politik. Precis som Karin Pettersson skrev på denna ledarsida för en vecka sen brukar arvet efter liberaler mest bli besvikelse.

Så antagligen är det match igen vid nästa val om fem år.

De traditionella partierna behöver lyssna bättre på väljarna och möta människor i ögonhöjd. Att vara folklig handlar inte nödvändigtvis om populism, men man kan inte längre ta sina väljare för givna. Varken till höger eller vänster.

Och det är bråttom.

När rösterna räknats i kväll kan antagligen Europa andas ut. Men festa lagom.
Om trenden fortsätter kan Nationella Fronten faktiskt vinna nästa gång.