ÅSIKT

Mittenstrategin sänker Norges socialdemokrater

Shwan Ali och Elin L’Estrange delar ut rosor till väljare i norska Kløfta.
Foto: Brian Cliff Olguin / BRIAN CLIFF OLGUIN
Shwan Ali och Elin L’Estrange delar ut rosor till väljare i norska Kløfta.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

– Vi gjorde ett fantastiskt skolval och om det fortsätter så här så vinner vi.

På en bensinmack i Kløfta, drygt fyra mil norr om Oslo, har en handfull män och kvinnor i röda jackor samlats.

Hon som talar heter Anniken Huitfeldt och leder det norska utrikes- och försvarsutskottet i Stortinget. Människorna runt henne är valarbetare för Arbeiderpartiet, Norges socialdemokratiska parti.

Med rosor och broschyrer ska de försöka förmå väljarna här på orten att rösta på måndag.

Det är val i Norge på måndag och landets regering - som består av Høyre och främlingsfientliga Fremskrittspartiet - ska vräkas. Statsminister Erna Solberg ska ersättas av Jonas Gahr Støre.

Och för den norska vänstern är det inte svårt att hitta skäl till varför.
Arvsskatten har avskaffats, förmögenhetsskatten har sänkts. Högerregeringen har gjort stora nedskärningar i välfärden, bidrag till fattiga och utsatta grupper har underminerats, social dumpning präglar en allt större del av norsk arbetsmarknad, låginkomsttagare har inte fått någon reallöneökning på snart tio år. Sysselsättningsgraden sjunker och klyftorna ökar. Dessutom skakas Norge av flera skandaler i den privata vården.

Arbeiderpartiets ledare Jonas Gahr Støre
Foto: Markus Schreiber / AP TT NYHETSBYRÅN
Arbeiderpartiets ledare Jonas Gahr Støre

I oktober 2016 hade Arbeiderpartiet stöd av 40 procent av väljarna, i dag visar sammanvägda opinionsmätningar att 27 procent av norrmännen står bakom Arbeiderpartiet.

Vad är det som har hänt?

– Jag vet inte riktigt... Vi upplevs kanske som mindre tydliga än andra, och det ligger väl kanske i vår natur att vi aldrig kommer att vara det mest långtgående oppositionspartiet. Samtidigt har vi varit med och fått till stora överenskommelser med de andra partierna i Stortinget, om migrationspolitiken till exempel. Och sådana saker är nog bra för landet men kanske inte fullt så bra för valresultatet.

Elin L'Estrange är 30 år gammal och är socialdemokratisk oppositionspolitiker i fylkestinget i Akershus. I dag kämpar hon för att Arbeiderpartiet ska vinna tillbaka den makt man förlorade 2013.

Hon är en av alla dessa människor som ser till att norsk demokrati fungerar, en av dem som kan tänka sig att bära väljarnas förtroende och arbetar för att göra tillvaron i landet lite drägligare, lite anständigare. En av dem som delar ut rosor i hällregnet.

Arbeiderpartiets stukade opinionssiffror gör att valvinsten inte blir enkel att bärga.

– Regeringens centraliseringspolitik har hjälpt Senterpartiet, som är starka på landsbygden, väldigt mycket. Miljøpartiet har blivit stora och Sosialistisk venstre växer. Även om det går sämre för oss nu så ser det ut som att det faktiskt finns en majoritet för att byta regering. Det viktigaste nu är att få folk att rösta, väldigt många har inte bestämt sig ännu, säger Elin L'Estrange.

Under de två senaste åren har Arbeiderparteit flörtat vilt med mittenväljarna, och även öppnat för att regera ihop med Kristelig folkeparti och Venstre, två partier som i dag stöttar den norska högerregeringen. För inte så länge sedan såg det ut som om Arbeiderpartiet tidigare koalitionspartner Sosialistik venstre låg för döden och då behövde man hitta nya vänner. Internt tycks man ha resonerat så att om man lyckades knyta Kristelig folkeparti till sig så skulle man ihop med Senterpartiet kunna dominera norsk politik framöver.

I dag har det vänt. Sosialistisk venstre går framåt och det tio år gamla vänsterpartiet Rødt ser ut att komma in i Stortinget.

Och på den andra sidan blockgränsen visar en del mätningar nu att Fremskrittspartiet kan göra ett bättre val i år än för fyra år sedan.

– De borde läsa min bok, väser Magnus Marsdal.

För tio år sedan gav han sig ut på jakt efter nyckeln bakom Frem­skrittspartiets framgång. I ett Norge där amerikanska bilar, dansband, fryspizzor och husvagnar är en del av vardagen hittade han arbetare som upplevde att Arbeiderpartiet övergivit dem. I stället var det högerradikalerna i Fremskrittspartiet som man upplevde förde deras talan.

Resultatet blev boken ”Frp-koden”. Det är en berättelse om folklig vrede mot akademiker, kulturelit och politiska broilers. Marsdals tes är att högerpopulister får utrymme när alla traditionella politiska motsättningar redan tycks avgjorda av banker, börser och Bryssel. Kritiken mot invandringen får sin sprängkraft i bristen på andra stridsfrågor i politiken. Om sedan vänsterpartierna leds av personer vars lojalitet med systemet är starkare än deras band till väljarna bereds scenen för högerextremismen.

Enligt Marsdal har Arbeiderpartiets mittenstrategi under en historiskt högerorienterad regering lett till att de inte sökt konfrontation i ekonomiska frågor. Samtidigt saknar de ett budskap som mobiliserar de egna väljarna.

– Jonas Gahr Støre vill inte avskaffa vinster i välfärden, trots att det finns en kraftig majoritet för det. Arbeiderpartiet vill höja skatterna lite grann, men det är diffust vad pengarna ska användas till.

En högerregering där Fremskrittspartiet har ministerposter begriper förstås att de vinner på en valrörelse som handlar om värderingsfrågor, inte om ekonomi och fördelningspolitik. Därför kan Fremskrittspartiet nu uppträda som ett oppositionsparti där integrationsministern Sylvi Listhaug - som bland annat besökt Rinkeby - turnerar runt med attacker på invandrare och politiska motståndare.

– Den enda konflikt Jonas Gahr Støre söker mot regeringen är varför statsministern tillåter Lysthaug att uppträda som hon gör. Då visar han passion och ilska. Den saknas i angreppen mot klasspolitiken och de ökande klyftorna. Tänk om man drev ett totalförbud mot vinst i välfärden eller ett förbud mot bemanningsföretag. Det hade entusiasmerat de egna väljarna, man hade fått en rejäl konflikt och det hade också skrivit om hela spelplanen för hur norsk politik fungerar, säger Marsdal.

Han har ytterligare en teori om varför Arbeiderpartiet fallit ihop och den handlar också om Jonas Gahr Støres försök att öppna för ett mittensamarbete med Kristelig folkeparti och högerliberala Venstre.
– Min hypotes baserar sig på något jag lärde mig i Frp-land. Arbetarklassväljare hatar politiker som är ”two-faced”. Politiker som kan tänka sig att samarbeta med vem som helst uppfattas som att de bara vill ha makt för sin egen skull, att de inte går att lita på. De behöver inte vara överens med dig om allt, men att uppfattas som opålitlig är en jävla svaghet bland exakt de väljare som Arbeiderpartiet och Fremskrittspartiet slåss om.

Foto: Brian Cliff Olguin / BRIAN CLIFF OLGUIN

I regnet i Kløfta knackar Elin L'Estrange på hos väjarna.

För fem år sedan ledde hon den socialdemokratiska ungdomsrörelsen AUF:s lokala gren i Akershus, hon var på Utøya den där julidagen 2011. Jag frågar om terrorattacken är en politisk fråga i dag.

– Jag tycker att det är för långt under bältet att använda sig av 22 juli i valrörelsen, samtidigt ser man att tonen i invandringsdebatten förråas. När jag var 23 år gammal fick jag meddelanden om att jag borde skjutas för att jag uttalade mig om bostäder för flyktingar, och där menar jag att regeringen har ett ansvar att markera och försvara våra värderingar. Hatet är fortfarande problematiskt, och Fremskrittspartiet påstår att vi inte pratat om integration. Vi gör ju inte annat.


Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.