ÅSIKT

Önsketänk inte om Putins styre

Foto: MANUEL BALCE CENETA
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Presskonferensen med Margot Wallström och Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov i dag var rejält försenad.

Tydligen hade de ”öppenhjärtliga” samtalen, UD-slang för dålig stämning, dragit ut på tiden.

Och åsiktsskillnader saknades inte, Sverige och Ryssland ser numera på varandra med djup misstro. Även om, som Wallström påpekade, Sverige har stora ekonomiska intressen på andra sidan Östersjön finns ingen anledning att lita på Vladimir Putins regim.

Nyvaken förvirrad oro

Sveriges relation med Ryssland har de senaste 30 åren gått från utrikespolitisk realism under Sovjettiden över önsketänkande om Boris Jeltsins liberala regim på 90-talet till någon slags nyvaken förvirrad oro.

Fram till Rysslands krig mot Georgien 2008, följd av en ockupation som fortfarande pågår, trodde nog de flesta experter att Ryssland faktiskt var på rätt väg.

Men sedan dess har det gått utför. Vladimir Putin har rustat upp och moderniserat det ryska försvaret samtidigt som demokrati och pressfrihet har avvecklats.

Dagens Ryssland är en auktoritär och mycket farlig stat.

Intressesfär

Putin har även återgått till den traditionella stormaktspolitiken och på dagens pressträff talade Sergej Lavrov följdriktigt om respekt för det nationella intresset.

Ryssland hävdar i dag rätten till en ”intressesfär” längs gränsen, alltså i andra länder. Enligt rysk uppfattning ska självständiga stater som Ukraina, Moldavien, Georgien och Vitryssland underkasta sig dekret från Moskva.

Egentligen ingår de baltiska staterna också i det ”nära utlandet” även om Kreml nog egentligen förstår att kartan för evigt ändrats i och med ländernas medlemskap i EU och Nato.

Foto: MANUEL BALCE CENETA

Realism eller god vilja

Efter den ryska invasionen i Ukraina 2014 och ockupationen av Krimhalvön har Sveriges och Europas relation med Ryssland nått fryspunkten.

Margot Wallströms resa till Moskva idag gjordes med den uttalade avsikten att tina upp dem. Men även mot bakgrund av att USA under Donald Trump inte längre riktigt är att lita på.

Europa får i högre utsträckning värna sina intressen på egen hand, det påverkar även vårt handlingsutrymme.

Samtidigt kvarstår Sveriges linje intakt. Vi är ett land som står upp för folkrätten och FN. Både för principerna och eftersom små länder förlorar i en värld styrd av stormakternas nationella intressen.

En svensk ”östpolitik”?

Sveriges nya rysslandspolitik syftar till avspänning genom ett trevande närmande.

Det är i grunden samma idé som låg bakom den tyske förbundskanslern Willy Brandts så kallade ”ostpolitik” under 1970-talet. Brandt var socialdemokrat och hade tidigare varit borgmästare i Västberlin.

Politiken var omdiskuterad men blev en central del av det kalla krigets geopolitiska karta. 1971 fick Willy Brandt Nobels fredspris.

Men balansen mellan avspänning och tydlighet är svår och antagligen kommer regeringen att bli besviken, det finns helt enkelt ingen pålitlig partner på andra sidan bordet.

Skippa önsketänkandet

De som önsketänker om att Ryssland på något fundamentalt sätt kommer att ändras kan sluta med det.

Det är förmodligen bara en tidsfråga innan Moskva av maktpolitiska skäl hamnar i en större konflikt med Sverige och Europa igen.

Vi ser redan hur den ryska propagandaapparaten sprider lögner om Sverige och våra vänner. Snart går både Nederländerna och Frankrike till val och Putin investerar stort i seger för extremhögern. I höst är det Tysklands tur.

Den nya svenska politiken bygger på en möjligen orealistisk analys men det finns anledning att ge initiativet en chans.

Att alls kunna tala med varandra är trots allt startpunkten för att få något sagt. Och i en allt mer otrevlig värld får vi bygga med de klossar som finns.