ÅSIKT

Glöm aldrig bort klasskampen Löfven

Foto: AP TT NYHETSBYRÅN
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det sägs att politik inte längre är som förr, att nya skalor ersatt den gamla mossiga konflikten mellan höger och vänster.

Kanske är det sant. Vårt politiska samtal handlar onekligen allt mer om slöjor, tider för kvinnor på badhus och vem som klippt om Kalle Ankas julafton.
Men det är inte hela sanningen.

Förra veckan följde jag med på dörrknackning i valkretsen Oxford East under det brittiska valet tillsammans med en ung man vid namn Shoaib Khan. Han hade aldrig varit engagerad i en valrörelse tidigare och, kröp det fram efter en stund, inte heller röstat.

Typiskt arbetarklassområde

– Mitt namn är Shoaib från Oxford Labour, vår kandidat är Anneliese Dodds, inledde han samtal efter samtal när folk öppnade.

Dörrarna han knackade på fanns i Barton, ett typiskt arbetarklassområde med små radhus och hyreskaserner med tre våningar i rött tegel. Många av husen byggdes på sextiotalet som tillfälliga bostäder. Men de står kvar än i dag.

Barton verkar mest vara känt för två saker, en uråldrig romersk väg och att Oxfords krematorium ligger där. Det drivs av Oxford Crematorium Company.

De rika blir rikare

Shoaib Khan var inte särskilt insatt i politiska detaljer. Men han tycker Storbritannien är på väg åt fel håll. De rika blir bra rikare och vanligt folk halkar efter. Och Jeremy Corbyn hade fått honom att tro på politik för första gången någonsin.

Beskrivningen återkom bland de partiaktiva jag träffade under valrörelsen. Alla gillade inte Corbyn. Men alla hämtade kraft ur samma källa - känslan av att ”vi” här nere inte har samma intressen, inte ens samma världsbild, som ”dom” där upp.

Det är en politisk inställning som brukar kallas “populism” och som till stor del har varit drivkraften bakom såväl Donald Trumps kampanj som Bernie Sanders. Men vi borde nog vara lite mer försiktiga med ordet.

Nåt gjorde Labour rätt

Brittisk politik är inte svensk, klasskillnaderna är både mer brutala och synligare där. Valsystemet är också helt annorlunda.

Men Labour samlade 40 procent av väljarna, en ökning med tio procentenheter, så något har de gjort rätt.

Och de som nu kritiserar Labours strategi för att inte räcka till regeringsskifte har nog bevisbördan om vad som kunde ha fungerat bättre. De svenska S-strategerna levererade exempelvis 0,35 procents ökning i förra valet.

En av de saker som är allra tydligast med Jeremy Corbyn är att har inte följer med dit vinden blåser. Man kan ogilla stora delar av hans politik genom åren men det finns en tydlig röd tråd. Han är en äkta människa, oavsett vad man tycker om hans konstiga kläder och att han röstat mot sin egen parlamentsgrupp nästan 500 gånger. Och människor verkar efterfråga äkthet.

Medietränade politiker som robotlikt upprepar vad rådgivare sagt åt dem är ute. Att vara genuin är inne, även om det inte alltid blir rätt.

Finns lärdomar

Förmodligen kan svensk socialdemokrati lära sig en hel del av brittiska Labours kampanj. Corbyn har vunnit de ungas röster.

I valet 2015 röstade bara 43 procent i åldersgruppen 18 till 24 år. Enligt preliminära siffror var det omkring 70 procent denna gång. Och enligt en mätning från YouGov innan valet skulle 55 procent av unga rösta Labour jämfört med bara 18 för konservativa.

Det var alltså just ungdomar som Shoaib Khan som gjorde den största skillnaden. Över en miljon nya unga väljare registrerade sig inför valet och ändrade dynamiken i mängder av valkretsar.

Gav energi

De flockades även i stora skaror till Jeremy Corbyns massmöten och gav på det sättet en ny energi och dynamik till valrörelsen. Och de bar upp Labours stora kampanj på nätet och i sociala medier.

Resultatet kan jämföras med Stefan Löfven som fick ungefär 20 procent av förstagångsväljarnas röster, väsentligt lägre än partiets resultat i övriga åldersgrupper. Och för varje val blir det färre.

Socialdemokraterna borde fundera på varför.

Mod

Labours framgång handlar både om personlighet och om politik.

Jeremy Corbyn byggde sin kampanj på en traditionell socialdemokratisk politik. Men han lovade även hårdare kontrollerad invandring och fler poliser. Likheterna med den sakpolitik Socialdemokraterna driver i Sverige är stora även om retoriken är helt annorlunda.

Men modet var ett helt annat. Labour anpassade sig inte till de frågor som media och motståndare ville diskuterade. Partiet lade fram tydliga vänsterförslag om att nationalisera järnvägen, förbättra sjukvården och stärka skolan vilket flyttade debatten dit.

Corbyn tog ut en tydlig vänsterkurs och visade att han vågade stå upp även när det blåste. Och det gav utdelning - även om det inte räckte ända fram.

Löfven är äkta

Stefan Löfven är också äkta. Han är lite fumlig och säger ibland konstiga saker. Men han är hederlig och rak vilket man inte riktigt kan säga om alla politiker.

Och i vår tid är det förmodligen viktigare än någonsin.

Han borde låna lite av energin, eller om ordet tillåts - populismen - från Jeremy Corbyn och Bernie Sanders. Han borde bli tydligare med vilka värderingar han står för snarare än förklara alla detaljer på sidan 43 i budgeten.

Det kan handla om att stå upp mot privata bolag som vanvårdar gamla eller hata barnfattigdomen. Om att skolans pengar inte ska läcka till privata fickor eller att elbolag och banker inte ska skinna sina kunder.

Helt enkelt stå upp för vanligt folk i hela landet.

Hundra år av klasskamp

Stefan Löfvens personliga resa är frukten av hundra år av klasskamp. Ett fosterbarn i Ådalen som växer upp och blir statsminister i landet där alla räknas och alla får en chans.

Och just det kanske är det viktigaste budskapet från andra sidan engelska kanalen: var dig själv och krångla inte till det så mycket.

Som Piteåbandet Euskefeurat sjunger på skivan “Sånger från Hotaheiti” från 2014.

“När man går med alltför stora steg pojk

Är det inte dumt att vända sig om

Man kan aldrig veta vart man är på väg pojk

Om man inte fattar varifrån man kom”

Att vara äkta kan vara lika viktigt som att vara regeringsduglig.